What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 31 augusti 2016

NAM ANGELS (1989) USA/Filippinerna, 90 minuter. Regi: Cirio H. Santiago.



Helgerån så H.A. lackar

Brad gör sin bästa Tom Berenger-imitation.

Under ett uppdrag i Vietnams djungler hamnar löjtnant Calhoun (Brad Johnson) och hans män i ett bakhåll. Calhoun lyckas fly men ett par av hans mannar blir kvar som fångar hos denna mystiska djungelstam ledda av en megalomanisk nazist. Eftersom amerikanerna planerar att bomba sönder hela området där stammen finns beger sig Calhoun tillbaka in i djungeln för att rädda sina kamrater och till sin hjälp har han rekryterat en handfull Hells Angels-råskinn!

Vernon Wells visar upp en hästsvans som t o m är mindre än Gösta Ekmans i "Morrhår & Ärtor".

Till att börja med vill vi varna känsliga bikers och i synnerhet medlemmar av Hells Angels för starka scener i denna film. Det kan krävas nerver av stål och ett isblock i magen för att tvingas bevittna outlaw-bikers åka omkring på japanska symaskiner av märket Yamaha. Såja...lugna ner er nu. Vi varnade ju er trots allt.

Brad säljer verkligen tidseran med denna jeansjacka, med trendigt uppvikt krage à la 80-tal.

Regissören Cirio H. Santiago bjuder på ytterligare en skitfest till film men denna gång med den "logiska" twisten att Hells Angels råkar partaja i Saigon och rekryteras för militäroperation annars vikt åt specialtränade elitsoldater. Bara denna detalj skvallrar om hur urbota korkad denna rulle är. Här har verkligen den gode Cirio gått all in, sagt "Fuck it!" och blåst på så att en 10-årings våtaste pojkdröm bleknar i jämförelse. Vem behöver en vettig story när man kan slakta drivor av anonyma "gooks" varannan minut?

Rob Halford-nitarmband var även väldigt gångbart i 60-talets Saigon.

Brad Johnson lyckades trots denna roll karva ut en karriär som TV-skådis i otaliga crappiga serier som exempelvis "Melrose Place" och "CSI: 'Någonstans'..." Här ska han föreställa någon slags fager texastuffing som springer omkring med ett lasso som används mer eller mindre logiskt. Folk med blick för bad guys känner kanske även igen Vernon Wells som spelar nassen/främlingslegionären/den megalomaniske infödingsguden. Han bråkade även med er favoritösterrikare i "Commando". Då hade han dock bögmustasch och inte världens minsta hästsvans.

Känslan när din harley byts ut mot en symaskin.

Vi roas mer av denna film som koncept än av det faktiska skeendet i filmen även om det finns småroliga glimtar här och där. Självklart känns filmen, och framför allt ser ut, mer 80-tal än 60/70-tal. Att filmen dessutom har världens sämsta soundtrack med billig och cheesig 80-talsfjollrock adderar ju till crap-stämningen. Rykten gör gällande att Hells Angels inte var alltför förtjusta i att deras logga representerades på detta sätt och att de stämde skiten ur producenterna. Det hade kanske varit mer adekvat att H.A. gått lös med stämjärn istället för stämningsansökningar?

BETYG: 3/7 Dum, dummare, Santiago... Pang-pang i djungeln och bikers på crosshojar. Jojomensan.

Den visuella våldtäkten är fullbordad: Hells Angels-kille lattjar med en yamaha.

Vietcong-rebellerna har tydligen uppgraderat sig med militärtransport.*

Ingen brist på anonyma asiater som gärna kastar sig in i kulregnet här inte.

Här ser den ärrade veteranen att det är fullkomligt logiskt att använda lassot vid likvidering av dessa rebeller.

Reaktionen när Hells Angels fick se denna film.

Även om denne snubbe inte hade nitbälten ville han visa att också han gillade hårdrock.

NVA-officeren insåg att denne stackare bodde i HSB-lägenhet och förstod då att den arme hyresgästen frös.

En öm H.A.-kille med sin yamaha...

Först nitar - nu dödskallar!

Ännu en pluton ansiktslösa vietnameser redo att äta bly!

Aj aj aj... Denna bild är nästan värre än alla muhammedkarikatyrer och "Piss Christ"-konstverk kombinerade.

Förmodligen insåg Santiago sitt öde i och med helgerånet och slängde upp detta blasfemiska citat som annars inte hade mycket med filmen att göra.

Trailer

Hells Angels gör entré i Vietnams djungler.

Här har vi ett lysande exempel på hur illa ställt det är med mänskligheten. Det finns faktiskt idioter som gillar musiken i filmen...

Bara för att ni inte kan leva utan det: Här har ni hela filmen - med rysk voice-over!

*Under vietnamkriget stred amerikanerna och sydvietnameserna dels mot den nordvietnamesiska armén som var en konventionell armé och dels mot vietcong-gerillan som verkade i sydvietnam och mestadels utgjordes av bönder som oftast höll sig gömd i tunnlar och bland civilbefolkningen.



måndag 29 augusti 2016

IL GATTO DAL VISO D'UOMO (2009) Frankrike, 42 minuter. Regi: Marc Dray.



Ambitiös neo-giallo

Dessa liftare och allt de för med sig.

Octavien (Jean-Philippe Lafargue) plockar en sen kväll upp en kvinnlig liftare (Clémentine Decremps) som snabbt lockar in honom i en mystisk drömvärld fylld av sex och ond bråd död.

Vad hände egentligen den där barkvällen?

Yup, tydligare än så kan vi inte sammanfatta historien. Vi hängde nämligen inte med på Marc Drays märkliga storyvändningar och fann oss istället snabbt fokuserade på den allmänna stämningen istället.

Kan det ha varit den där turktobaken som busade till det?

Skådespeleriet kändes riktigt bra för att vara en lågbudgetkortis och många av giallo-genrens element fanns representerade i form av den klassiska maskerade och handskbeklädde mördaren, de flitigt använda färgfiltren, den diffusa och drömliknande handlingen samt den stämningsfulla musiken. Ett problem dock när man ger sig på genren är att dessa filmer brukar vara väldigt vackert filmade och här nådde man tyvärr inte riktigt fram, vilket kan vara förståeligt. Att det går att genomföra i detta format är dock den mästerliga Yellow (2012) ett exempel på. Tyvärr kändes fotot här, med bildkompositioner och allt, lite amatörmässigt och drog ned helhetsintrycket en smula. Den sköna musiken kändes även den en smula amatörproducerad på sina ställen men bandet, som f ö kallas Abberline, gjorde ett helgjutet jobb med att sno ihop klassiska Goblin-harmonier och leverera ett stämningsfyllt soundtrack.

BETYG: 3/7 Lovande men lite förvirrande samt en smärre brist på den viktiga estetiska biten. Räddas till viss del av gjutet soundtrack.

"Drick din jävla mjölk!"

Slappande dam i färgat ljus.

Om hon ändå visste vilken snygg hatt han har.

Mördaren?

Mer gore än så blir det inte.

The last face you'll ever see! Nej vänta, det är ju Zipperface nylle det...

Il Gatto har en schyst arsenal av verktyg.

Där har vi det svart på vitt! Det är kissekatten som är mördaren.

Men varför denna strypning med alla dina fina vapen?

Ja ja, vi tänkte väl.

Il Gatto ägnar sig mycket åt musik och...

...sitt husdjur.

Ah! Den klassiska plastfolien.

Peter Parker, är det du?

In vino veritas.

Som de flesta katter.

Trailer




lördag 27 augusti 2016

SCREAMING METAL (2003) USA, 84 minuter. Regi: James Archer.



När dumskallar gör film

Rika wannabe tough guys på muskelmoppar.

John (Mike Valletta), en proper muskelhingst tillika advokat, får den goda idén att gå på biker-bar med sin slajmige kompis där de kan frottera sig med de riktigt tuffa grabbarna. Saker går dock åt helsefyr när slajmkompisen går hem med Misty (Blythe Metz) som är biker-presidentens flickvän men också strippa. Hön råkar också smida ränker då hon snott med sig både pengar och ett dyrbart paket biker-klubben kommit över. Detta byte plockar slajmkompisen helt sonika med sig och får betala priset för sin dumhet. Helt plötsligt är alla ute efter John då de tror han vet var slajmkompisen gömt stöldgodset.

Se så fint de klätt upp sig med läder-chaps och allt. Mot bögklubben! Eller..?

Skit samma tänker vi när vi skriver resumén då filmen egentligen handlar om att visa upp en massa tuffa scener som ligger och kokar i filmskaparnas infantila huvuden. Det här är inte bara lågbudget utan även ett exempel på hur illa det kan bli när talanglösa klåpare ska låtsas vara filmare. Det känns nästan som om man först brainstormat fram "coola" scener och sedan desperat försökt knyta ihop dessa till en story. Avslutningen är ju verkligen ett kvitto på det med den skitnödiga voice overn.

Att gå på biker-bar med den frisyren och inte få stryk är en bedrift.

Vad vi får är då alltså långa scener med MC-åkning, en riktigt lam och fruktansvärt utdragen bil/MC-jakt, en obligatorisk sexscen och en helt utvecklingsstörd avslutningskonfrontation på någon övervintrad rejvfest med folk i burar och upphängda i krokar. Vi ber om ursäkt om detta låter skitroligt och värt att se för det är det inte. Skådisarna verkar vara amatörer som aldrig agerat förut, typ helt i par med regissören då... Musiken är usel hemkokt light metal och det verkar dessutom som om ett av de stackars usla banden blev blåsta på ersättning av det sköna filmteamet. Man kan väl argumentera för att de inte förtjänade ett öre för sin crappiga hemma-metal men en back öl kunde de väl ändå ha fått ut av den 650 000$-budgeten...

BETYG: 2/7 En ytterst svag tvåa blir det ändå då det finns något svagt roligt i detta löjets skimmer denna produktion utstrålar.

Den asiatiske bossen har just läxat upp bruden och intar här en väldigt auktoritär pose.

John sitter på sitt advokatkontor och drömmer sig bort...

...till låtsas-tough guy-stunder med läder-chaps.

Även biker-presidenten verkar ha problem med disciplinen i gänget.

Grabbarna försöker visa att hårdockare fortfarande är farliga men ack så lönlöst när hårdrocken numera är lika farlig som Allsång på Skansen. Thanks a lot mainstream!

"Låt oss trycka upp honom mot den synbart preppade kaktusen så han inte får taggar i ryggen."

Verkar som om John passar på att klämma ut en bratwurst då hans ansiktsuttryck knappast kan vara p g a smärta.

Kiss-cam.

Hårdrockarna känner noga på Johns muskler för att lista ut hur man kan bli lika musklig som pojkarna i Manowar.

Aha! Man måste gå till ett sånt där äckligt narcissistpalats.

Supercoolt att ha slutuppgörelsen på en sån där "galen" klubb!!! Eller?

Lågbudget-Rammstein. Helknasigt!

Klipparen Doug Luberts har lagt upp några oredigerade scener.