What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 29 september 2015

KUNG FU ELLIOT (2014) Kanada, 87 minuter. Regi: Matthew Bauckman & Jaret Belliveau.



Kung Fake

Fail redan i inledningen när man har en T-shirt med en ärketönt.

Eftersom avsaknaden av tvättäkta actionhjältar är för stor i Kanada utser sig Elliot till nationens första blivande kung fu-stjärna. Till sin hjälp har han en motvillig flickvän, inte alltför talangfulla kamrater och inspelningsutrustning som skulle få en DV-kameraägare känna sig professionell.

Konstigt att man inte använde denna kamera-setup någon annanstans under inspelningarna utan körde på ännu amatörmässigare prylar. Dök denna upp av misstag?

Det här ska alltså föreställa en dokumentär och det är nog lika trovärdigt som att politiker gör sitt yttersta för allmänheten. Det känns som en uppenbar mockumentär när den ena märkliga karaktären efter den andra dyker upp och särskilt när man observerar "subjektens" relation till "dokumentärfilmarna". Nej, sådant här har man sett många gånger och då särskilt i dåligt manusskrivna reality-serier.

Linda har en väldigt duktig slits på sin klänning.

Detta gör att man känner sig en smula besviken när man trots allt hade hoppats på en äkta kalkonhistoria, för som ni vet överträffar verkligheten alltid dikten. Visst är det lite smålustigt på sina ställen men utan verklighetsförankring är detta som vilken utdragen sketch som helst. Skådisarna gör ett schyst jobb men det hela brister på regi- och manusnivå. Trots detta verkar ändå folk köpa att detta skulle vara en äkta dokumentär. Kul för dem...

BETYG: 3/7 Hyfsat trots att detta är en uppenbar fejkdokumentär*.

Elliot i PR-tagen. Behövs egentligen inte med en sån filmtitel som syns på postern.

Stark scen ur "They Killed my Cat".

Svullo är inte död! Han lever och gör C-film i Nova Scotia.

Something for the ladies.

Filmmusik av rang skapas.

Märkligt filmisk rekonstruktions-flashback.

Ta alltid vara på locations!

Something for the boys.

Elliot tar ett fast karategrepp på den yppiga damen.

En annan vinkel för er som vill studera karatetekniken närmare.

Det spårar ur...

Trailer

Sug på den Morricone!

En av regissörerna sitter och ljuger så tänderna gulnar.

*Notera att vi gör en distinkt skillnad på fejkdokumentär och mockumentär där i det förstnämnda fallet man verkligen vill lura publiken att tro att det är äkta vara.

EDIT: Efter ett kort samtal med en av regissörerna vidhåller denne att allt är helt äkta. Han tackar för att vi tror han är så duktig manusförfattare som skulle kunna komma på allt detta. När vi frågar om han hört något från Elliot och om de fått någon feedback av honom rörande dokumentären får vi inget svar...



måndag 21 september 2015

THE OFFICE IS CLOSED ...BUT HER LEGS ARE OPEN (2002) USA, 5 minuter. Regi: Andy Signore.



Hjärnan är stängd ...men filmen görs ändå

"Knull knulleriknullanlej!"

Ett par smyger in på kontoret efter arbetsdagens slut för lite het sex. De blir dock påkomna av städaren och kunde ha varit glada om han bara varit ett vanligt pervo...

Knull med flukt.

Den här kortfilmen verkar vara ett bidrag till en sådan där gör-en-film-på-24-timmar-tävling och det verkar även som om själva idén och "manusskrivandet" kläcktes under detta dygn. Resultatet är en fullkomligt fantasilös och korkad rulle och den enda bedriften regissören lyckades med var att få den unga damen (Meghan Callihan) att visa brösten i en sådan här total amatörfilm.

BETYG: 1/7 Roliga timmen på video...

Regissören friserar sin skådespelare.

Innovativt slut...

Nääj, inget videoklipp.



fredag 18 september 2015

EL SICARIO, ROOM 164 (2010) Frankrike/USA, 80 minuter. Regi: Gianfranco Rosi.



Den pedagogiske mördaren

Undra om om detta motell finns på Booking.com?

I ett anonymt motellrum sitter en svartklädd maskerad man och sakligt berättar om sitt yrkesliv som sicario - torped åt en av Mexicos karteller. Rummet råkar även vara skådeplatsen för ett av hans jobb, som han detaljrikt återger.

Aha! En brottsling återvänder alltid till brottsplatsen.

Trots att det enda vi ser under 80 minuter är en maskerad man i ett motellrum är detta en ganska fascinerande dokumentär. Sicarion är otroligt saklig och pedagogisk i sitt berättande och har ett stort album med tomma sidor som han hela tiden klottrar ner små illustrationer i för att tydliggöra sin story. Likt under en polisrekonstruktion spelar han även upp sina gärningar verbatimt för kameran så motellrummet fylls med imaginära makabra bilder.

Illustration över hur amatörer kontra proffs mördar någon i en bil.

Detta är naturligtvis kusligt och abstrakt i sig men även hans redogörelse för hur ofattbart korrumperat det Mexikanska samhället är gör att man är glad att leva i en mindre rutten del av världen. Bästa exemplet på denna korruption är väl hans berättelser om hur han själv och många andra får sin "utbildning" till effektiva kartelltorpeder inom - polisen.

BETYG: 4/7 En obegriplig värld lurar där ute och i den här rullen får vi en pedagogisk inblick.

En redogörelse för hur genomrutten den Mexikanska staten är.

Tortyrens ABC.

Nähe?

En liten rekonstruktion...

Oh the horror!!!

Narcos! For successful living! (Or dying)

Trailer



onsdag 16 september 2015

ENTOURAGE (2015) USA 104 minuter. Regi: Doug Ellin.



Långt avsnitt

Jobbigt att ha en ljus vy bakom TV:n man försöker titta på.

Efter ett längre avbrott är grabbarna redo att tackla nya utmaningar. Ari (Jeremy Piven) gör comeback och erbjuder Vince (Adrian Grenier) huvudrollen i ett nytt spännande filmprojekt. Grejen är bara att Vince nu även vill regissera filmen. Inspelningen flyter på bra men kostar alldeles för mycket och Ari tvingas åka till Texas för att tigga mer pengar från huvudinvesterarna. Komplikationer uppstår när huvudinvesterarens dryge son (Haley Joel Osment) prompt vill se en förhandskopia och har åsikter om materialet.

Mark "Psycho Eyes" Cuban ger mer utlopp för sin narcissism.

Med viss tvekan bänkade vi oss framför denna film. Eftersom vi är stora Entourage-fans här på Udda Film-redaktionen bävade vi inför tanken på ytterligare ett fiaskoartat försök att göra film av en lysande TV-serie. En glädje fyllde oss dock när Jane's Addictions "Superhero" rullade igång och detta berodde inte på att vi även är stora Jane's Addiction-fans. Nej, när denna signaturmelodi rullade igång kände vi oss hemma i detta förlängda TV-avsnitt.

What? E sätter på bimbos?

Det är vad det handlar om - ett förlängt TV-avsnitt. Varken mer eller mindre. Samma folk, mängder av cameos och även den äcklige Mark Cuban* dyker upp igen. Samma låga sköna nivå och vulgära livsstil. Kevin Dillons sköna karaktär Drama drar som vanligt fram de största flinen tätt följd av Pivens Ari Gold. Vi är glada att man inte försökte göra detta till något det inte är och även om det känns märkligt att detta plötsligt ska vara biofilm är vi glada att återse dessa karaktärer.

BETYG: 5/7 Kanske inte helt välförtjänt betyg då det inte höjer sig över TV-serien alls men serien i sig höll ju en toppnivå, so there you have it.

You know him, you love him.

Billy Bob ser så utmärglad ut nuförtiden att han gott skulle kunna låna lite fläsk av den där "I see dead people"-typen i bakgrunden.

Smickrande målning i bakgrunden.

Stackars Baron Davis som får en rejäl skopa Busey på festen.

Stackars Bob Saget som förtvivlat kämpar mot sin fulgubbighet.

De unga töserna gör det inte lätt för honom.

Vem är mannen med den fräscha tatueringen?

Självklart är det er temperamentsfulle favvoregissör Billy.

E???

Vi identifierar oss totalt med Aris raseri.

Drama på audition med andra superstjärnor.

Vad nu Drama?

AAAAOOOOOOOOOOOO!!!

Yup. Klassisk slomo-walk.

Trailer

Bakom scenerna

Typisk crappig hollywood-featurette

*Dallas Mavericks mediekåte ägare.



måndag 14 september 2015

MAD MAX: FURY ROAD (2015) USA/Australien, 120 minuter. Regi: George Miller.



"Unleash the fuckin' fury!"

Max har fått en ny fräsch tatuering.

I en postapokalyptisk värld styr den onde Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne) en armé av blint lydande galningar. Furiosa (Charlize Theron), en av hans undersåtar, har dock fått nog och ämnar fly tillbaka till folket hon rövades bort från som barn. Samtidigt gör en nyinfångad slav vid namn Max (Tom Hardy) allt i sin makt för att frigöra sig från hans nya slavdrivare.

Immortan Joe kommer inte i närheten av Humongous coolhet.

Sedan börjar en två timmar lång biljakt kryddad med explosioner. Ja, man kunde ju räkna med att det skulle bli ett hjärnlöst action-extravaganza när Hollywood slår på stortrumman men det här är hjärndött på en episk nivå. Man lyckas faktiskt bomba tittaren med så mycket galen action att det blir långtråkigt. Det händer absolut ingenting som skulle kunna bygga en story. Det här är bara action-porr ämnad att ge 12-åringar en två timmar lång erektion. Ja, vi är trångsynta nog att förutsätta att det är mest småpojkar som attraheras av sådant här.

Lite "Cobra"-feeling här - men förstås inte lika coolt.

Annars är det väl en minimalt förmildrande faktor att man försöker bryta en del stereotypa könsroller genom att ha en stenhård kvinna i huvudrollen. Ja, huvudrollen. Vilket paradoxalt lägger krokben för filmen då den faktiskt heter "Mad Max" och då borde ha nämnde herre i huvudrollen. Men den färglöse Max är mest en musklig assistent till Furiosa. Fail. För att återvända till den förmildrande faktorn; inte nog med Therons hårda karaktär, man har även ett gäng kvinnliga krigare med. Det anmärkningsvärda här är att dessa har ett åldersspann från medelåldern till riktigt gamla och det är väl ganska hedervärt att visa upp kvinnor i den åldern i sådana tuffa roller.

Komsi koossera, kooss kooss, koossera, koosssera, koossera!

Slut på förmildrande omständigheter. Filmen är helt ointressant då man lagat nada krut på karaktärerna och manuset som helhet är ett skämt. Under action-orgien glimtar även en del halvkass CGI och sisådära green screen-effekter fram. I pekoralet har man även slängt in ett gäng modeller och en patetisk kärlekshistoria. Nä, den fury som unleashas i Yngwie Malmsteen-citatet i ingressen är nog bara från tittaren som tror hen ska få något som liknar en story.

BETYG: 2/7 Svag tvåa dessutom. Pekoralet bjuder på galen action som i små doser kan vara hjärndött underhållande och lyfter fram kvinnor i ovanliga roller that's it.

Lite gubben-i-lådan-karaktär på den där snubben.

Lenny Kravitz dotter fryser uppenbarligen lite i den stekheta öknen.

Ja, det är som en jävla monstertruck-show för småpojkar.

Plötsligt är det nån slags gammal Nirvana-video.

Tag notis alla death metal-band! En peruk av patronbälten. Varför kom ni inte på det först?

Apropå metal, postapokalypsens bataljtrumpetare ser ut så här.

Kanske inte världens mest smickrande roll för en OI-kille.

Titta! En Slipknot-typ.

Trailer