DEVIL'S EXPRESS (1976) USA, 83 minuter. Regi: Barry Rosen.

Demon in da hood - of Tanzania!

Perfektion.

Kung fu-mästaren Luke (Warhawk Tanzania) åker till Hong Kong för att uppgradera sina
kunskaper. Med sig har han sin odisciplinerade adept Rodan (Wilfredo Roldan) som istället
för att vaka över Luke när denne mediterar i djungeln beger sig på upptäcktsfärd. Rodan
hittar i en grotta en amulett han snor med sig. Tyvärr råkar denna amulett vara ett sigill
som håller en demon fången och när den tas bort frigörs demonen som är hack i hälarna på de
båda amerikanerna när de återvänder hem till New York.

Vad är mest intensivt, Rodans tjackblick eller hans skjorta?

Mannen med världens ascoolaste namn är tillbaka på Udda Film! Ja just det, Warhawk Tanzania
som vi senast recenserade i (Black Force (1975)). Den här gången blir det mycket roligare då han spelar man av folket i en blaxploitation-/kung fu-/skräckfilm.

Kusligt.

Självklart är det fortfarande i kalkonträsket den gode Tanzania harvar men i den här
våfflan blir det sällan tråkigt. Hur skulle det någonsin kunna bli fel när han spelar en
hellyllekaratemästare vars garderob skulle få Huggy Bear att kvida av vällust? När vi har
äkta New Yorkska gängbråk mellan asiater och svarta som är uselt koreograferade och
tonsätts av Patrick Adams stenhårda soundtrack? När vi har en mystisk demon som slaktar
folk i T-banan samt en kinesisk sensei vars makeup verkar vara gjord av trolldeg? Nej, ni
förstår att man snubblat över ett vinnande recept här.

Nåt vaknar till liv.

Förutom de sköna grundförutsättningarna ovan älskar vi de små detaljerna som t ex: att man
glömmer lägga på ljudeffekter i en slagsmålsscen, folk som råkar titta in i kameran,
Tanzanias guldsnickarbyxor och att hans sidekick lånat sitt namn från en japansk
monsterödla. Klart sevärd våffla. No jive muthafuckas!

BETYG: 5/7 Här kan man snacka om everybody was kung fu fighting. T o m en jävla demon!

Stay off the coke kiddies.

Warhawk har en perfekt fro när han stiger upp. Inget knullrufs där inte!

Kidsen älskar Warhawk.

Warhawk gettin down with his fellow brutha man.

Kort sagt, Warhawk: Folkets man.

Meow.

Black Spades säger: "Red Draaaagons, come out and pla-haaay!"

Enter the Red Dragons!

En intensiv poseringsbatalj utbryter.

Lufttrycket från sparken som landar några decimeter från Rodan kastar honom handlöst 

bakåt.

Rodan besitter mad skillz.

Chillax i T-banan.

Nej, Rodan är inte glatt överraskad. Han utbryter här i entusiastisk Bruce Lee-pose.

Vem behöver ljudeffekter i denna scen när Warhawk har på sig dessa brallor?

The wrath of Warhawk.

En skön bild med många dimensioner. Låt oss utveckla: 1. Warhawk med härligt war face. 

2. Läckert poserande asiatisk snubbe. 3. En tegelvägg som ser ut som omslaget till Sweets 

"Give us a Wink".

Makeup-FX som får Greg Nicoteros knogar att vitna av avundsjuka.

En parad av stil. Från Warhawks gyllene snickarbraxor till detektivens begynnande 

väsbynacke och vidare till den störtcoole snuten i bakgrunden med långa lockar och 

fantastiska polisonger.

Brother Theodore gör sin bästa hitlerimitation.

Som något ur en Fulci-film. Fast pre-Fulci...

En sista läcker bild på Warhawk Tanzanias utstyrsel.

Teaser

Wah-wah-orgie i detta smakprov på Patrick Adams soundtrack.

Jösses vilken svinbra låt! Adams bjussar på något som låter som en stenhård föregångare till signaturen till Aschbergs show. Notera även kung fu på adamsäpple.

Ytterligare sköna toner.

Nikki Pattons enda men sköna bidrag till soundtracket.

Nästan lite italofunk över denna.

Och här är hela filmen!

PS. Snyggt att bilden på omslaget ser mer ut som Fred Williamson än allas vår Warhawk.