What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 30 januari 2014

NECROPHILE PASSION (2013) Österrike/Tyskland, 52 minuter. Regi: Tom Heidenberg.

 
 
Germansk perversion

Fantastiskt skådespeleri av Günther då han inte med minsta ryckning låtsas om att en
myra kryper över hela hans fejs! Yes, det är den lilla pricken under vänstra ögat.
 
En inte fullt frisk man (Günther Brandl) hittar liket av en naken kvinna i skogen och efter
att ha skrinlagt pliktkänslan av att ringa polisen ger han efter för sina riktiga impulser
och tar med sig liket hem för en skön stund. Dådet sporrar honom att göra upp med sin
flickvän som tagit deras förhållande till en nivå bortom dysfunktionell.

Vad skulle ni göra om ni hittade ett lik i skogen? Ja just det!
 
Jaha. Då har vi på Udda Film återigen lurat in oss själva i ett mörkt depraverat hörn
endast ljussatt av sensationalism. Man kan fråga sig vad vi förväntade oss av denna rulle.
Oavsiktlig humor? PK-kross extravaganza? En, mot alla odds, bra film??? Naturligtvis fick
vi ingetdera. Detta är bara en tråkig, förvånansvärt pretentiös och pervers amatörrulle.
Vad är det med dessa germaner och deras nekrofilifetisch? Detta skall vara en slags resa i
huvudpersonens plågade inre och tydligen skall vi också chockas av de härliga sexscenerna
med "ruttnande lik" vars yttre skikt märkligt nog är förvillande likt gasbinda. Men
självstympande ångest och sexscener med inte alltför attraktiva tatuerade brudar väcker
varken sympati eller upphetsning utan ger bara gäspningar. Next!

BETYG: 1/7 Kanske inte det sämsta vi sett här på Udda Film men vi var inte på humör för
tysk ångestperversion.

Mamma var hård mot vår hjältes yngre jag.

Ett utmärkt fundament för vilken relation som helst.

Fantastisk male nudity.

Ååååååkej...

Dagens anatomilektion: Under hudskiktet finns en vävnad av gasbinda.

En känsla av fredagsmys.

Visdomsord på en fond av Video Copilot-effekter.
 
Teaser
 
Hela jävla filmen. Endast fransk text.
 
 


torsdag 23 januari 2014

ROMMEL (2012) Tyskland/Frankrike/Österrike, 119 minuter. Regi: Niki Stein.

 
 
Rävig ökenkrigare

Hel del av denna vara.
 
Snaran knyts åt runt det stortyska riket då de allierades invasion av Västeuropa står för
dörren. Den gamle ökenräven fältmarskalk Erwin Rommel (Ulrich Tukur) har fått ansvaret för
försvaret och gör sitt bästa med knappa medel för att stävja den förestående invasionen.
Samtidigt pyr missnöjet i riket med Hitlers allt mer nyckfulla befäl och en statskupp
planeras. Konspiratörerna inser det enorma PR-värdet krigshjälten Rommels stöd skulle ge
och försöker få honom ombord.

"Ach du Scheisse!!!"
 
Den här filmen fokuserar m a o på Rommels sista månader i livet, för ni som kan er historia
vet ju hur det slutade. Vi ska dock inte sätta igång någon luppgranskning av historiska
fakta här, vilket brukar vara brukligt bland nitiska världskrigsentusiaster, utan bara
konstatera att man håller sig rätt bra till kända fakta och kryddar med några fiktiva
detaljer.

Heil den där lilla figuren i mitten.
 
Den som förväntar sig en episk krigsfilm lär bli besviken då detta mer är ett biografiskt
drama med mycket dialog. Produktionen känns lite billig och blir ganska uppenbar i de få
action-scenerna när man bjuds på en del riktigt fula explosioner. Detta gör oss dock inte
speciellt mycket då vi ändå tycker det är ett intressant och relativt välspelat drama. Det
är lite lustigt hur "Der Untergang", och då i synnerhet Bruno Ganz, har satt standarden för
hur Hitler ska spelas så när denne ökände figur dyker upp i Johannes Silberschneiders
gestalt förväntar man sig nästan (med ett begynnande fniss) hur den lille diktatorn ska
explodera i ett raserianfall, vilket då inte sker.

BETYG: 4/7 Intressant biografi för entusiasterna.

Kanske inte helt porträttlik men ändå rätt tydlig.

Hoppsan! Lugg på sniskan.

Läckra läderrockar. Hugo Boss?

Grabbarna leker med en föregångare till dataspelet "Panzer General".

"Verdammt!!!"

Halvdan situation...

Nazisterna låg långt fram i hembioutvecklingen.

Jobbigt när de där typerna ringer på.
 
Klipp när Rommel träffar Hitler.
 
Hela filmen - med rysk voiceover... För att ni behöver det.
 


söndag 19 januari 2014

SOUR MILK (2003) USA, 6 minuter. Regi: Joey Smack.

 
 
Amatörsurrealism

Dags att göra slut på skiten.
 
En ung självmordsaspirant (John Carchietta) häller i sig en burk piller innan han beger sig ut i en surrealistisk verklighet.

Flickor och deras lek med dockor...
 
Vi ska snabbt erkänna att vi endast kollade in den här märkliga amatörrullen p g a Misty Mundaes medverkan. Hon har bara en liten biroll som en mobbare på en lekplats men fungerar även som slags levande epilog...eller ja, död i det här fallet. Jo, det är ungefär lika förvillande när man ser filmen som när man läser ovanstående svammel. Filmen pendlar mellan konstambitioner och amatörhumor och är ingen höjdare, trots den strålande stjärnglansen Mundae erbjuder. Vi skrattade dock högt när flickan (Ruby Larocca) lekte med en hitlerdocka.

BETYG: 2/7 En pinne för åsynen av Misty Mundae och en till för hitlerdockan.

Flickor och deras lek med mobboffer...

Filosoferande med en hitlerdocka.
 
Inget videoklipp denna gång.
 


fredag 17 januari 2014

YEAR ZERO: THE SILENT DEATH OF CAMBODIA (1979) Storbritannien, 52 minuter. Regi: David Munro.

 
 
Resultatet av mänskligt vansinne

John Pilger i skön frilla (som han behållit) försöker tvinga fram lite empati.
 
Journalisten John Pilger befinner sig i Kambodja och ger oss ett indignerat porträtt av misären som råder där i eftermälet av befrielsen från Khmer Rouge-regimen.

Ett öde Phnom Penh 1979. Tyvärr är det inte mycket snyggare idag.
 
Pilger ger oss i den här dokumentären en ganska förenklad bild av bakgrunden till lidandet och svälten som råder. Intentionen är dock god då han desperat försöker väcka en sovande och likgiltig västvärld som stilla sitter och sover i sin byråkrati istället för att rädda döende barn i ett försumbart land på andra sidan jorden.

Två krigsförbrytare som av någon anledning inte alls får samma skäll som... ja Hitler exempelvis.
 
Som tittare är det dock svårt att ta in det enorma lidandet som pågår. Det blir helt enkelt överväldigande med alla kvidande barn med flugor i ansiktet. Sedan vet vi ju att det här var 35 år sedan så vi, som moderna tittare, drabbas inte av färskvaraeffekten heller. Delar av Udda Film-redaktionen har faktiskt varit i landet och besökt många platser där regimen begått ofattbara grymheter och även där kändes vansinnet så abstrakt att det var svårt att bli emotionellt berörd. Det krävdes en mer personlig kontakt med en man som själv blivit utsatt som visade runt på ett så kallat killing field och berättade om sina hemska erfarenheter för att man skulle börja känna hur det stockade sig i halsen. Det hjälpte även att det inte var en arrangerad turistutflykt utan att mannen spontant delade med sig av sin historia när han ändå visade runt på andra trevligare platser. Ett problem som lever kvar är att få av de ansvariga för galenskaperna har straffats utan tvärtom sitter på ledande positioner i landet. Detta föranledde en annan museiintendent att sänka rösten till en viskning när han började tala om Khmer Rouge.

BETYG: 3/7 En väldigt svag trea då filmen känns inaktuell och allmänt deprimerande men trots allt har ett lovvärt patos.

Mycket av denna vara i filmen.

Vad turister åker till Kambodja för idag.

Det ökända Tuol Sleng-fängelset. Det ser faktiskt exakt likadant ut idag med fläckar av levrat blod från tortyroffren som numera mer ser ut som stora smutsfläckar.

Vietnamesiska armén hittade ett fåtal uppsvällda lik som inte hunnit städas undan när de intog huvudstaden och fängelset.

Överallt i landet formligen spydde marken upp kvarlevorna av offren för massmorden.

Brother No. 1: Pol Pot.
 
Varsågoda: Hela filmen.
 


onsdag 15 januari 2014

SCREAMING IN HIGH HEELS: THE RISE & FALL OF THE SCREAM QUEEN ERA (2011) USA, 63 minuter. Regi: Jason Paul Collum.

 
 
Scream Team

De glada VHS-bandens dagar!
 
Dokumentär som tittar närmare på 80-talsfenomenet scream queens och då främst på dess tre allra främsta företrädare: Linnea Qiugley, Michelle Bauer och Brinke Stevens.

The big three.
 
Även om vi på Udda Film inte är superfans av filmerna de ovan nämnda damerna frekventerade är de ändå en del av vår filmiska uppväxt och vi vårdar minnet ömt. Bland mängden av usla skräckkomedier och tonårssplatterrullar finns det ändå en del som har roat oss genom åren. Man får naturligtvis väga in faktorer som att man inte visste bättre och var svältfödd på sleazigt skräp, men ändå. Ta bara rullar som "Return of the Living Dead". Hade man sett den idag hade man kräkts men back in the day hade den sitt värde trots den äckliga humorfaktorn.

Michelle Bauer back in da day.
 
I den här dokumentären leds vi pedagogiskt från drive in-eran till hemvideoexplosionen vilken möjliggjorde den sorts filmer som gjorde de tre skådespelerskorna till kultstjärnor. Vi får närmare bekanta oss damerna och deras karriärer för att slutligen höra hur det ser ut för dem idag. Klassiskt dokumentärupplägg med talking heads, klipp ur filmer och stillbilder. Inga krusiduller, förutom lite små-flashig titelgrafik då kanske. Det fungerar rätt bra och är man intresserad av ämnet är det kul.

BETYG: 4/7 Kul om man gillar skräpfilmerna, även måttligt.

Öhh, the big three igen.

Michelle Bauer: Brynäs-supporter.

En komplicerad badscen.

Vidrig kommersiell jätte som bidrog till B-filmens död.
 
Trailer
 


måndag 13 januari 2014

LADY BLOOD (2008) Frankrike, 80 minuter. Regi: Jean-Marc Vincent.

 
 
Det var bättre förr...

Djuriskt läcker man kliver ur havet.
 
15 år har gått sedan den ondskefulle parasiten invaderade Yanka (Emmanuelle Escourrou) och
ställde till med ett mordiskt blodbad. Yanka är numera polis och jobbar hårt med att få
bukt med den lokla maffian. Plötsligt börjar våldsbrotten dock bli kusligt lika de hon
själv var i centrum för under den där hemska tiden för 15 år sedan.

Säg hej till den lesbiska polisen.
 
18 år efter underground-succén "Baby Blood" kom dök alltså denna uppföljare upp. Det var
väldigt länge sedan vi själva tittade på föregångaren så detaljerna har fallit i glömska
men känslan minns vi som väldigt positiv med en väldigt blodig historia, kryddad med en
icke-irriterande svart humor och fröken Escourous fantastiska yppighet. Självklart skapar
det då förväntningar på en efterföljare och vi kan väl direkt säga att dessa inte
uppfylldes.

Manlig kärlek.
 
Borta är den svarta humorn och även Escourrous sexiga babyhull vilka har ersatts av en
klichéfylld TV-deckarhistoria med rörigt manus och amatörmässig produktion. TV-känslan
eskalerade av att vi kollade på en tyskdubbad variant som förde tankarna till åtskilliga
billiga tyska TV-kriminalhistorier. Det enda roliga vi fann i filmen var när ene
huvudpersonen besöker ett dårhus och när denne samspråkar med en läkare i korridoren så
hörs en del aplika vansinnesvrål i bakgrunden som vi hemskt gärna vill tolka som de tyska
dubbarnas egna initiativ, då det blir mycket roligare så.

Ouch!
 
Annars känns denna film ganska patetisk och ointressant så då spelar det ingen roll att man
försöka förhöja produktionsvärdet med snygga dolly- och jibåkningar* eller att man vräker
på med maffiatortyr och alldeles för många inklipp på dansöserna på sexklubben. Det verkar
även som om Emmanuelle Escourrou är ganska exhibitionistiskt lagd då hon varit med och
skrivit det röriga manuset där det lagts in en del onödiga nakenscener med henne själv. Det
gör ju inte oss ett dugg, men som sagt - det var bättre förr...

BETYG: 2/7 Ja, det får bli en svag tvåa trots allt då vi inte riktigt kan likställa denna
med alla skräpettor vi recenserat här.

Emmanuelle Escourrou har skrivit in viktiga scener med sig själv i manuset.

In the navy! Diskret förklädnad med denna illa sittande ensemble på parasitvärden.

Bylingen ska tydligen göra tillslag på det lokala franska Ku Kux Klan-kontoret.

Pinsamma maffiaklichéer ackompanjerade av operasång.
 
Trailer
 
*Åkningar där kameran sätts på räls eller annat jämt rullande underlag för glidande rörelser samt på kran för att skapa schysta rörelser i höjdled.