THE BUNNY GAME (2010) USA, 76 minuter. Regi: Adam Rehmeier.

 

 

En ångestattack på sinnena

En scen som påminner om en annan film med "Bunny" i titeln.

 

Vi följer en prostituerads (Rodleen Getsic) miserabla vardag som vid ett möte med en långtradarchaffis (Jeff F. Renfro) går från miserabel till en total mardröm.

Vad en stackars gumma måste gno.

 

Redaktionen på Udda Film låter sig - mot bättre vetande - ofta hypnotiseras av kontroversiella filmer som utlovar/ hotar med att gå över gränser och vara "värre" än tidigare alster. Detta skulle i princip göra oss till stenkorkade insekter som dras till en lysande lampa och därmed en potentiell säker död. Ja, en filmdöd i vårt fall. Förhoppningen här är höljd i dunkel. Kanske kicken av att skakas om en smula? Att upptäcka något djupare bortom de vidriga bilderna? I vilket fall lämnas man ofta uttråkad och en skvätt besviken på att man lurar sig själv genomlida någon pervers skit. Lite av dessa känslor lämnades man med även denna gång men ändå mixade med en viss fascination.

Allt duschande i världen kan inte tvätta bort den själsliga smutsen.

 

Det här är allt annat än en njutning att beskåda, om man inte är en total sadist förstås. Huvudpersonen Bunny tycks locka till sig de mest tveksamma torskarna som alla tycks känna ett behov av att förnedra henne utöver att bara tömma sig i henne. Det säger väl även en hel del om henne och hur hon slutligen lyckas hamna i klorna på ett totalt psykfall. Det är bara en logisk nedåtgående spiral. Det finns ingen poäng eller förklaring till lidandet utan det bara är, vilket även accentueras av det gåtfulla slutet. Det som är fascinerande är att det är väldigt bra gjort. Framför allt skådespeleriet som känns fullkomligt trovärdigt. Det påstås att man improviserade mycket och att vissa grova skeenden är på riktigt, vilket då skulle göra detta till ett väldigt avancerat BDSM-rollspel fångat på film eller någon slags light-snuff med villiga deltagare om ni så vill. Förmodligen är detta bara ett prov på filmmakarnas PR-strategi som ändå fick mycket gratishjälp av brittiska BBFC som totalförbjöd filmen. Men men, å andra sidan har folk gjort märkligare saker inom performance-konsten så vem vet.

Lite kola hjälper dock att härda ut.

 

Vidare är det ett ganska gott hantverk med bra kamerajobb och intensiv klippning - till viss del. Ibland blir det klichéartat med psycho-klippningen och filmen är alldeles för lång trots sina blotta 76 minuter. Vi kan köpa vissa långa och utdragna sekvenser som tjänar bra till att bygga atmosfären men det blir väldigt mycket upprepningar. Musiken i inledningen lovade inte gott då den dominerades av Harassors growl-metal som bara fick filmen att kännas billigare än den är. När sedan regissörens egen noise-musik tar över blir det genast bättre då den skapar ytterligare en obekväm dimension till skeendet.

Är det helt plötsligt "Bride of Frank"?

 

-SPOILER ALERT- Det "roliga" med den här filmen är att vi aldrig får beskåda något fysiskt övervåld eller blodbad. Inte heller någon våldtäkt (i juridisk mening). Det är total psykisk tortyr det handlar om som till viss del uppnås med fysiska medel. Man uppnår ungefär samma effekt som när publiken trodde de hade sett ett superblodigt knivmord i duschen i Hitchcocks "Psycho" när man i själva verket inte får se mycket alls.

Peyote country!

 

Summa sumarum är detta en väldigt sjuk rulle som kan vara svår att ta sig igenom, men ändå intressant p g a hantverket och skådespeleriet.

BETYG: 2/7 Sjuk sadism som det dras ut på alldeles för länge men fascinerande hantverk.

Det skriks en hel del i filmen.

Något ut familjealbumet?

Let's play - master and servant.

Skogstokigt!

Ibland kan BDSM-lekar bli riktigt gulliga.

Aha! The bunny game.

The O face...

Ämne för kontrovers.

 

Trailer

 

http://vimeo.com/25329359

Featurette som verkar mer skådespelad än filmen.