What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 30 september 2012

NIGHT OF THE PUNKS (2010) USA, 19 minuter. Regi: Dan Riesser.

 
 
Punkass shit

Den enda riktiga humorn i filmen är att någon faktiskt vill ge pris till den.
 
Ett litet punkband åker uppspelta till sin första spelning utanför hemstaden men när de anländer till klubben de ska spela på möts de av en övergiven lokal sånär som på en handfull mystiska punkare och en märklig promotor. Mitt under spelningen tar saker en otäck vändning när de mystiska punkarnas sanna identiteter avslöjas.

Snyggt smink. Verkligen...
 
Man förstår varför det finns en hel del positiva kommentarer runt denna kortfilm då en majoritet av västvärldens befolkning faktiskt tycker att det är roligt med blockbuster-parodier. Yep, det här är en "rolig" skräckfilm där pinsamma oneliners fullkomligen sprutar fram och man vänder ut-och-in på sig för att vara så hipp och skojsig som möjligt. Pinsamheterna når sin yttersta kulmen när -SPOILER ALERT- huvuddemonen besegras genom att gitarristen börjar spela med en flanger-pedal*. Nej men oj så jävla roligt då. Ja det här är på den absolut lägsta college-filmnivån och vi är övertygade om att 12-åriga pojkar kissar på sig av skratt.

Det gick fel när bulimikern skulle käka korv.
 
Egentligen är hantverket i denna kortis inte så dåligt förutom kill-your-darlings-ögonblick i inledningen när regissören matar på med inte alltför lyckade bilder med kort skärpedjup. Demon-makeupen är däremot fullkomligt avskyvärd och kan likställas med öppet hus-sminkning i någon B-filmsstudio. "Kom och få din 5-åriga dotter sminkad som en demon för en femma!" Vi här på Udda Film har en stark aversion mot den otroligt pinsamma sminkstilen där demoner/zombier får sina ögonhålor starkt förstärkta med 23 ton latex runt ögonen. Kan det bli mer Buttericks? I den här skitvåfflan ser det nästan ut som om man limmat fast en paintball-mask i nyllet på statisterna, kladdat på lite grönt skit och slängt in hobbex-tänder i käften på dem. Rysligt pinsamt.

BETYG: 1/7 Egentligen är den inte så dålig rent tekniskt men den är så pinsamt "rolig" att man blir asirriterad.

Ett tydligt exempel på vad vi här på Udda Film föraktar i sminkväg.

Spypåse fram när pinsamheterna når sin kulmen.

Ingen pinsam komedi är komplett utan den obligatoriska titta-in-i-kameran-och-skrik-bilden.
 
Trailer där man försöker hotta upp filmen med lite grindhouse-feeling. FAIL.
 
Hela jävla filmen. Varsågoda, slösa bort 19 minuter av era liv bara!
 
*Denna typ av gitarreffekt är inget man vill förknippa med punk då den anses superfjollig.


fredag 28 september 2012

LADY STREET FIGHTER (1985) USA, 72 minuter. Regi: James Bryan.

 
 
Lady Arnold

Vi börjar med en Huggy Bear-wannabe.
 
En kvinna blir torterad till döds då hon vägrar avslöja var "hunden" är. Denna hund råkar vara ett kramdjur innehållande känslig information som är i den mördade kvinnans tvillingsysters ägo. Tvillingsystern Linda (Renee Harmon) försöker efter mordet luska ut bakgrunden till dådet och ställs genast inför en rad prövningar i form av mordförsök på hennes person. Hennes vägar korsas även av den skumme FBI-agenten Pollitt (Jody McCrea) som ömsom vill älska henne ömsom döda henne.

Var filmen från 1985 sa ni?
 
Låter det begripligt? Det skulle kanske kunna uppfattas så men det är det inte alls. Denna kalkon har en "handling" som innehåller fler luckor än ett lager fyllt av överblivna julkalendrar. Detta gör naturligtvis filmen ganska obegriplig. Den kryddas även av små sköna ologiska detaljer som exempelvis vid filmens biljakter där Linda trycker in någon slags turboknapp vid växelspaken som markant ökar bilens varvtal men detta är också allt. Inte fan går bilen fortare eller drar ifrån efterföljarna. Dessa kalkondetaljer är naturligtvis rullens behållning och det finns mängder av dessa. Till att börja med har vår hjältinna den skönaste tyska accenten sedan Arnold Schwarzenegger. Denna accent är dessutom pådubbad tillsammans med all annan dialog då originalljudet (eller bristen på det) har ersatts. Filmen må vara släppt 1985 men med all önskvärd tydlighet är den inspelad på 70-talet vilket framför allt karaktären Len (vet ej vem den snygge skådisen är) bevisar med sin ultrahippa klädsel. Det enda som kommer från 80-talet är det supercheesiga ledmotivet som är en slags muzakversion av Morricones "Den Gode, den Onde, den Fule". Om nu filmen är inspelad på 70-talet så borde väl kanske huvudrollsinnehavaren vara i sin ungdoms blomster men faktum är att Harmon är närmare 50 bast när denna rulle spelas in, vilket är högst anmärkningsvärt när vi snackar om en karaktär som både lever på sin sexuella utstrålning som på sina karatekunskaper. Hurra, tänker alla ni som med all rätt vurmar om jämställdheten, att en mogen kvinna får axla en sådan här roll. Tyvärr har det nog mer med budget att göra än någon slags samhällsgärning.

Snuskiga telefonsamtal bör alltid inledas med lite stretching.
 
Det här är en multipel tågolycka till film som förutom ovan nämnda skavanker även bjuder på uruselt skådespeleri och specialeffekter av dagiskvalité. Tyvärr gör manus- och regiförvirringen samt diverse för långa klipp att detta inte blir en ultimat kalkonfest där man ler från början till slut. Synd, då det fanns många "höjdpunkter".

BETYG: 3/7 Riktigt rolig i sin uselhet på vissa ställen men den totala skrattfesten uteblir.

Finns det något mer upphetsande än en farbror som är sensuell med sin cigarr?

Nej, av Harmons handplacering att döma är cigarrsugande gubbar det bästa som finns.

Interaktiv telefoni på 70-talet.

Liz Renay höjer medelåldern ytterligare i denna film.

 Kan man inte klippa naglarna som en karl är man stygg och måste straffas med lite trampling.

Filmens Paul Naschy-look alike.

Harmon MILF:ar till det ordentligt i sin lilla svarta. David Hess-kopian blir kåt med sin kniv.

Folk på stranden känner inte för att avbryta sitt solbadande bara för att en stor karl slår ner en
medelålders kvinna med ett par välriktade rallarsvingar.

"Naae! Brände de verkligen ner ett RIKTIGT hus?!?!?!"
 
Ingen video denna gång heller... :-(


onsdag 26 september 2012

NOA NOA (1974) Italien, 93 minuter. Regi: Ugo Liberatore.

 
 
Mikrokosmos av vår värld

Skön VHS-kopia som har ett av de flagrantast croppade bildsnitten i mannaminne.
 
Efter att ha gjort myteri på skeppet Bounty måste Fletcher Christian (Hiram Keller) och hans män finna en avlägsen ö att leva på där den engelska kronan inte kan hitta dem och straffa dem för deras tilltag. Med sig har de en grupp polynesier som de ämnar leva tillsammans med. Läget blir dock direkt spänt mellan de båda grupperna då en av engelsmännen oavsiktligt skjuter en av polynesierna i djungeln och dessutom får gå ostraffad för sitt dåd. Detta blir bokstavligt talat startskottet för en eskalerande stämning som hotar förgöra den tänkta tillflyktsorten.

"Gaaaaaah!!! Kött är mord!"
 
Skönt att kasta sig tillbaka i italienskt 70-tal igen här på Udda Film då man vet att även en halvdan film åtminstone kan bjuda på lite skön stämning och det är exakt vad fallet är med denna våffla. Direkt smeks vi av Augusto Martellis sköna soundtrack som vaggar in oss i den där mysiga 70-tals-feelingen man får av dessa filmer. Att vi dessutom sitter och kollar på en sunkig gammal VHS-kopia adderar bara till stämningen med tillhörande störningar i bildkanterna. Filmen bjuder även på härligt politiskt inkorrekta karaktärer som är allt från rasister till kvinnohatare och därtill bjuds vi på religiös clash. Allt detta låter väl finemang i era öron? Tyvärr är detta ändå en rätt segdragen historia som trots paradismiljö, toplessa polynesierbrudar (eller höftskynkebeklädda manliga diton om ni så vill) och en del våld blir rätt tråkig på sina ställen. Man sitter helt enkelt och hoppas på att det ska urarta mer än det gör och det kanske säger mer om Udda Film-redaktionens miljöskada än om filmens karaktär då de vita engelsmännen genast börjar bete sig som svin och inte drar sig för att våldta polynesiska kvinnor eller köra över polynesiernas seder med sin egen kristendom. Filmen är ändå en rätt schyst metafor för världen vi lever i där maktfullkomliga arslen alltid ska sätta sig på folk som är villiga att kompromissa eller helt enkelt är svagare. -SPOILER ALERT- Metaforen faller dock till viss del när engelsmännen straffas för sina tilltag i slutet av filmen, något som aldrig skulle hända i den riktiga världen. Men man kan ju alltid drömma.

BETYG: 3/7 En rätt svag trea delas ut och då mest p g a skön italiensk 70-talsstämning och politisk inkorrekthet.

"Zübeyde, var är du?"

Sa jag att bilden var croppad?

Aha! Vänner av Fulci-filmer känner genast igen Paolo Malcos mysiga nuna.

Arbetsfördelning i whiteys smak.

Suck it beeyotch!
 
Exotismvarning när YouTube tillåter polynesiska uppstudsiga tuttar fladdra fritt!


söndag 23 september 2012

HORROR BUSINESS (2005) USA, 82 minuter. Regi: Christopher P. Garetano.

 
 
Inte mycket till business...

Yup, the Godfather of Gore gör ett kort uttalande.
 
Regissören Chris Garetano bestämde sig för att göra en film om sin egen kamp som independent-filmmakare men berättad genom andra underground-filmmakares umbäranden. Resultatet blev denna dokumentär där han träffade ett gäng, för den stora allmänheten, okända skräckfilmsregissörer som fick berätta om sin drivkraft och passion.

Men framför allt regissören till "Schizophreniac: The Whore Mangler"!
 
Det här borde för oss ha blivit en underhållande och fascinerande film då vi här på Udda Film lyfter fram just sådana här obskyra "skitfilmer" som dessa regissörer gör och därmed naturligtvis är högst intresserade av att höra deras berättelser samt att se dem in action. Därför är besvikelsen ganska stor när man ser denna riktigt långtråkiga dokumentär som aldrig lyfter. Glädjen och passionen kommer aldrig fram utan man konfronteras istället med det elände det innebär att göra denna typ av filmer. Givetvis är detta en naturlig del av filmskapandet men payoffen då? Vart tog den vägen?

Sid Haig ser lite pömsig ut.
 
Sedan ska det väl tilläggas att det inte är världens intressantaste regissörer som profileras. Visst Ron Atkins har gjort de "episka" "Schizophreniac"-filmerna och Mark Borchardt är ju en ganska välkänd kultfigur efter sin medverkan i "American Movie", men ingen förmedlar någon smittande passion till filmmediet. Vidare känns inte denna dokumentär speciellt välgjord rent tekniskt, vilket kanske kan vara passande med tanke på ämnet, och detta bidrar till den allmäma gråsunkigheten. Man blir väldigt nyfiken på hur i all sin dar Garetano har haft råd att plocka med klipp ur välkända skräckfilmer som låna musik från desamma. Enligt egen utsago finansierades denna rulle med sparpengar och då måste han ha sparat ordentligt från sin lön som larminstallatör...

BETYG: 2/7 En besvikelse när sådana här filmer vanligtvis är riktigt intressanta oavsett teknisk kvalité.

The Whore mangler himself - John Giancaspro!

Fräschot Mark Borchardt.
 
Trailer


fredag 21 september 2012

THE DICTATOR (2012) USA, 99 minuter. Regi: Larry Charles.



Komedier...

Diktatorn med Gandhi. Notera smakfull staty i bakgrunden.

Diktatorn Aladeen (Sacha Baron Cohen) hotas av en FN-intervention då han i hemlighet låter tillverka kärnvapen. Han bestämmer sig för att tillfälligt lägga det vardagliga förtrycket av sina undersåtar åt sidan för att resa till New York och adressera FN:s nationalförsamling på sitt eget säregna vis. Det finns dock konspiratoriska krafter i hans led som minst sagt ställer till det för honom under denna resa.

Smakfullt Wii-spel.

Sacha Baron Cohen har då verkligen kommit upp sig sedan dagarna som Ali G - ni vet, på den tiden han var rolig. Vad vi serveras här är en typisk Hollywood-komedi med värdelöst "komiskt" skådespeleri och uppstyltade situationer. Förmodligen är den snäppet vulgärare än de flesta storbudgetkomedier med tanke på Baron Cohens medverkan, eller så är vi här på Udda Film så out of touch med dagens komedier att vi inte märkt en eventuell ökning av runk- och bajsskämt de senate decennierna. Varför skulle vi gjort det när vi skyr traditionella komedier som pesten (EFTERSOM DE INTE ÄR ROLIGA!)?*

I Wadiya tror man inte på rakning.

Det dröjde inte mången minut in i filmen innan vi här på redaktionen satte oss på våra höga hästar och avfärdade filmen som ytterligare ett pisstråkigt ytligt glänsande hollywood-försök att vara rolig. Motvilligt började vi dock småle lite och fnissa i vissa situationer. Inte ofta, men lite här och där och då främst åt detaljer som t ex de sköna "arabiserade" soundtrack-låtarna och det sköna Wii-spelet. En sekvens med ett huvud senare i filmen lockade t o m till ett regelrätt skratt. Annars känns den här filmen alldeles för traditionellt tråkig då själva karaktärerna inte är roliga. Detta trots Baron Cohens talang att imitera olika sätt att tala på ett fantastiskt sätt. Manuset är löjligt och diktatorns slutplädering om demokrati känns infantil i sin ironisering. Nej, det här är en glänsande hollywood-bajskorv med några små pärlor nedtryckta i den stinkande korven.

BETYG: 2/7 Schyst ändå att några fniss och skratt kan lyfta denna rulle över bottenstrecket.

"Intelligenta" sexskämt.

I den här scenen bjuder Anna Faris på typiskt komediskådespel. Spypåse fram.

Ovanlig, men inte speciellt rolig, misshandel.

Roligt - på riktigt!

Pinsamt - på riktigt!

Trailer

*Vi vill här på Udda Film tydligt påpeka att vulgäritet samt kiss- och bajsskämt i sig inte behöver vara något negativt. Det är HUR dessa framförs som vi bygger värdegrunden på.


onsdag 19 september 2012

THE SISTERHOOD (1988) USA, 76 minuter. Regi: Cirio H. Santiago.



The boringhood...

Filippino med liten vikingahjälm och RPG. It's a small world folks.

Under det postapokalyptiska året 2021 regerar hjärtlösa män som ser det som sin rätt att förslava kvinnor, använda dem för sina nöjen och beröva dem alla rättigheter. Det finns dock en grupp kvinnor som vägrar låta sig bli förslavade. Denna grupp kallar sig - The Sisterhood.

En höjdpunkt i filmen.

Återigen berör vi ämnena misogynitet och 80-tal och den här gången är 80-talet tvättäkta med en Yamaha DX7:a* som leder oss in i filmen. Vi har haft lite backflyt med de postapokalyptiska rullarna här på Udda Film med undantag för "Doomsday"http://uddafilm.blogspot.se/2012/08/doomsday-2008-storbritannienusasydafrik.html De flesta har varit jäkligt mesiga och tråkiga. Beklagligt nog är denna våffla inget undantag. Det enda som hindrar denna matinéiga svärdfäktarfilm från en PG13-stämpel är några par tuttar som hastigt flashas. Bröstglimtar till trots somnar nästan recensenten med kaffemuggen i hand. Det är lama strider, fäktande med barbarsvärd och en massa kutande i öknen. Det råder en total brist på råhet, coolhet och intressant story. Sammantaget blir det som ett ljummet glas mjölk. Next...

BETYG: 1/7 Ett riktigt taskigt satt betyg med tanke på att det finns mycket värre filmer men den var ju så förbannat tråkig.

Några morrande mutanter med dålig hy.

Två mansgrisar i ett rum fullt av kedjade babes. Swee-heeet!

Och så lite sån här skit också...

Trailer

*Supertidstypisk synt med karaktäristiskt sound.


måndag 17 september 2012

BIKINI GIRLS ON DINOSAUR PLANET (2005) USA, 58 minuter. Regi: William Hellfire.



Grottnivå - verkligen.

Misty och Lily sniffar på den nya grottflickan.

Dr. Ruby (Zoe Moonshine) skickas med en assistent till en planet mycket lik Jorden för att närmare studera en grupp lesbiska grottkvinnors beteende.

"Åh Gud vad skönt med fejksex!"

Vi avslutar härmed Misty Mundae-festivalen för denna gång då redaktionen inte orkar gå igenom fler astråkiga softcore-filmer för tillfället. I och med längden på den här filmen blev det extra pisstråkigt då dessa eviga fejklebbscener drogs ut i all oändlighet. Ja, för hur kul är det att se någon gnida sin hand runt en bröstvårta i fem minuter? "Sexscenerna" avlöstes i filmen med "snygga" CGI-dinosurier varav en var dålig i kistan, resulterande i en fjärtkavalkad samt tarmtömning. Roligt värre! Det fanns dock en "snillrik" poäng med detta då grottjejerna skulle kasta sig i denna pöl av dinosuriebajs. Nej, det här var varken sexigt eller roligt, endast oändligt tråkigt.

BETYG: 1/7 Det bästa med den här filmen är den fina postern med miss Mundae...

Forskarnas rymdskepp ser mest ut som dekoren för ZTV:s "Estrad" med Peter Siepen. Apropå "Estrad" vill vi här på Udda Film sent omsider beklaga Nalle Knutssons* bortgång. Denne strålande stjärna var en frekvent gäst i nämnda program.

Zoe Moonshine: en okänd och mer talanglös släkting till Shelley Duvall**?

CGI-dinosaurie med diarré.

Fekaliefest.

I god Hellfire-stil slänger vi in lite bilder på brudar som inte var med i filmen för att förlänga plågan
lite.

Trailer som är mycket bättre än själva filmen. (BETYG: 3/7)

 *Den underbare Nalle Knutsson i all sin ungdomliga prakt!


**Shelley Duvall i Kubricks mästerliga "The Shining".