What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 30 april 2010

THE CRUCIFIER (2005) USA, 75 minuter. Regi: Bill Zebub.

Okej...ordningen tydligen återställd här på bloggen och bilduppladdningen ser återigen normal ut. Det var ju attans trevligt. Hoppas det förblir så också. Då kan vi ta och fira denna Walpurgis-natt med en riktig skitfilm som dagen till ära har en massa ockulta förtecken. Håll till godo! (?)


Satanistpsykotisk fetischfilm?

Katatoniskt gungar han fram och tillbaka - supergalet!!!

Nja, snarare någon slags kvasikonstnärlig ursäkt att visa mer eller mindre avklädda kvinnor fastbundna på kors. Vi får följa med in i ett märkligt schizos (Rocco Martone) "vansinne". Dels har han ett förvrängt jesuskomplex och dels en förkärlek för att göra kvinnor illa. Han hör ständigt röster och hans favoritsysselsättning är drogpartyn där man maskerar sig och tar syra, vilket bara eldar på hans galenskap. Men är det verkligen bara hans schizade hjärna som driver på hans förvridna verklighetsbild?

Usch! I natt är verkligen alla syndare ute och gör illdåd. Här har någon dränkt Jesus i hallonsaft.

Jag vet inte mycket om regissören Bill Zebub men han ska tydligen vara en snubbe från New Jersey som brinner för att göra märklig amatörfilm. Konstigt då att han har brytning som låter ganska svensk, om än en mycket svag sådan. Vidare står bandet Coph Nia för soundtracket, med sin pretentiösa ambient-/industrimusik med Aleister Crowley-texter, och de råkar ju ligga på en svensk label. Därtill låter "sången" ungefär som Bill Zebub. Nu spekulerar jag bara i ren ignorans och ärligt talat vem fan bryr sig? Filmen är i alla fall skit. Det ska vara så läskigt psyksjukt och vansinnigt men det blir endast långtråkigt. Rösterna schizot hör får mig bara att garva och tänka på Onkel Kånkel och det ständiga mytologiska/satanistiska dravlet får mig bara att börja tänka på hur jag ska möblera om på mina hårddiskar imorgon. Vissa partier är som musikvideor där schizot uppträder "galet" och/eller hotfullt mot någon kvinna till tonerna av Coph Nias tråkiga musik. Emellanåt klipps det in bilder på halvnakna brudar fastbundna på kors i skogen. Något som förklaras i den superlama upplösningen av filmen som därtill illustrerar jätteluckor i "handlingen". Tydligen har Zebub samarbetat med en fetischsajt på nätet som specialiserar sig på korsfästa nakna tjejer eller så kanske han rent av ligger bakom skiten? I vilket fall fungerar filmen som en gigantisk reklamfilm för sajten. Zzzz...

BETYG: 1/7 Återigen, trevligt att se avklädda kvinnor men that's it! Långtråkig smörja fullspäckad med mytologiskt Crowley-dravel.

The REAL "Jesus" är tydligen en snubbe som klär sig i mask med uppochnedvänt kors.

Det här är "Lucifer" som tar en liknande kläd-approach som "Jesus".

Oj! Det är både psyksjukt och ockult när han sitter här med en massa tända ljus och hör läskiga röster som bryter på svenska.

"AAAARRRRGGHHH! Varför gjordes den här filmen???"

"AAAARRRRGGHHH! Varför sparkades en öppen dörr in med en sån lam och förutsägbar kommentar i bildtexten ovan???"

En kurvig tjej stretchar i skogen. Pryd också, eftersom hon till skillnad från andra vägrade lätta på underkläderna.

"Spegel spegel..." Nä, vi skiter i en uppenbar kommentar till.

Ytterligare en pryd och kurvig tjej som deltar i lite skogs-bondage.

Alla ni som gillar att slå på en fet hövding: Så här ser det ut när man är stenad.

Från misogyn till kvinnodyrkare. Tvära kast minsann!

Här har vi en mindre kurvig tjej som inte är rädd för att blotta sitt innersta.


onsdag 28 april 2010

DUNKELHEIT - THE STORY OF VARG VIKERNES (200?) Norge, 19 minuter. Regi: Okänd.

Jaha ja... Då har de jävla idioterna här på Blogger.com saboterat bilduppladdningen här på sajten så att allt ska bli 25 000ggr jobbigare för mig. Det är inte första gången de "förbättrar" sajten och därmed adderar irritationsmoment. Det är alltid tråkigt att vara beroende av gratissajternas nycker, men vad ska ett stackars hjon göra? Nu tvingas jag länka till externa bildsajter. Få se hur det går. Kanske någon kan tipsa om en schyst gratisblogg som Udda Film eventuellt kan flytta till?


Image Hosted by ImageShack.us

Hemmasnickrad amatördokumentär om Vikernes dåd.

Image Hosted by ImageShack.us
Spännande textskylt...

Här har tydligen någon glad svartklädd entusiast klippt ihop sin egen lilla dokumentär om det ökända mordet Vikernes begick på Euronymous. Nämns görs förstås även kyrkbränderna Vikernes dömdes för. Den okände "regissören" har snott klipp från "Once Upon a Time in Norway" och "Satan Rides the Media" samt fyllt ut luckorna emellan med textskyltar - MÅNGA textskyltar. Detta resulterar i en riktigt tråkig liten dokumentär trots att ämnet är kittlande med en dåre som inte drar sig för att bränna ner kyrkor eller att sticka kniven i folk. Vinkeln är pro-Vikernes och man kan faktiskt till viss del sympatisera med galningen då kristendomen är hyckleriets galjonsfigur, men att därför skrida till eldfängd handling är ju bara utvecklingsstört. Vad beträffar mordet verkade Vikernes adoptera USA:s filosofi om förebyggande attack då han tydligen upplevde att Euronymous planerade att döda honom. Det må vara hänt men i ett civilserat samhälle sätter man inte igång dräper folk bara för det, undantaget är ju förstås om man tillhör den undre världen...

Image Hosted by ImageShack.us
En glad Varg tar emot sin dom.

Det är skojigt att titta på dokumentärer om satanister, hedningar och andra lustigkurrar men då kanske det är bättre att ta sig an en "riktig" dokumentär istället. Om ni ändå känner för att spisa lite amatörihopklipp kan ni hitta den här på YouTube i två delar.

BETYG: 2/7 Jag känner mig storsint och ger denna film en svag 2:a då amatörentusiasm ändå måste uppmuntras*!

Image Hosted by ImageShack.us
Fler skitspännade skyltar...

Image Hosted by ImageShack.us
Ett litet fängelsestraff är inget som sänker Vargs humör inte! KRIS: Kriminellas Revansch I Samhället.

*En filmskapare skulle säkert bli JÄTTEuppmuntrad av det betyget...

TILLÄGG:
Ja som ni märker ser de nylänkade bilderna ut som skit och jag får roa mig med att försöka komma runt även detta problem. Under tiden beklagar jag den sänkta kvaliten på denna annars så supermysiga sjat.

måndag 26 april 2010

ELEGANTEN FRÅN VIDDERNA - FILMEN OM EDDIE MEDUZA (2010) Sverige, 74 minuter. Regi: Andreas Brink.



Personporträtt av en kontroversiell men folkkär artist.

Lille Errol blickar fram mot en musikalisk framtid.

Jag får väl inleda med att berätta att jag långt ifrån är något fan av Eddie Muduza då jag alltid ansett hans uttryck som alldeles för buskis när andra vulgära artister som Onkel Kånkel är mycket punkigare och då menar jag inte bara musikaliskt utan främst uttrycksmässigt. Jag har helt enkelt inte tyckt karln vara rolig utan istället garvat läppen av mig åt Onkel Kånkels könsrock. Med detta sagt vill jag ändå framhäva att jag gillade denna dokumentär då Errol, som Eddie egentligen heter, var en intressant figur full av inre konflikter.

Här slaktar Errol och hans kamrater några rockklassiker.
 
Det här är ett konventionellt personporträtt där vi får följa Errol Nordstedts liv med hjälp av fotografier, intervjuer och videoklipp. Kanske inte så nyskapande men det finns ju en anledning till att de flesta personporträtt/musikdokumentärer ser ut så här - det är ju en fungerande berättarform. Vi lotsas snabbt genom Errols svåra barndom, via hans första stapplande steg i musikkarriären där vi bl a får höra hans band framföra en rätt osvängig version av Spencer Davis Groups "Keep on Running"(!) och sedemera få en inblick i hans produktivitet inom dansbandsgenren. Vidare får vi se hur den vulgäre artisten tar form genom olika inkarnationer som t ex E. Hitler och senare alltså Eddie Meduza. Samtidigt får vi en glimt av familjemannen Errol då en hel hög barn och ex-partners kommer till tals. Som grädden på moset intervjuas mer eller mindre kända personer om sitt samröre med huvudpersonen. "Superstjärnor" som Bert Karlsson, John Norum och Åke Eriksson m fl har alla sina egna Meduza-historier. Jag talade om Errols humor och hur den inte tilltalar mig men när han fick för sig att sparka John Norum och alla andra i bandet för att ersätta dem med irländska bodybuilders kan man ju inte låta bli att garva.

Snygg enhetlighet är A och O i dansbandsbranschen.

Jag slås av hur begåvad denne smått tragiska man var. Även om han i mina ögon mest producerade icke-rolig buskisrock går det inte att förneka vilken enorm talang denne herre satt på. Man kan kanske tycka att han kunde ha nått så mycket längre med den musikaliska superbegåvning han innehade men samtidigt satte han ju ett jätteavtryck i svensk musikhistoria, hur vulgärt det än må vara. Mängder av människor älskar hans alster så även om han inte nådde rikedom och vida berömmelse har han ändå gjort många människors tillvaro fylld av glädje och det är inte att förakta. Tyvärr verkade hans egen tillvaro mer uthärdlig med alkohol så sakta men säkert urholkade han sin fysik med denna ångestdämpare vilket med all säkerhet ledde till hans för tidiga död.

BETYG: 4/7 Fascinerande clown och musikalisk jättebegåvning porträtteras i denna konventionella dokumentär. Kolla in, även om du som jag inte gillar mannens musik.

Errol som vi är vana att se honom.

En mysig familjejul i mysbyxor.

Tomas Witt och nån gitarristjävel...

Errol tillsammans med en god vän.

Dessa jäkla musiker...

Det var inte speciellt svårt att vara kontroversiell förr i tiden. (Eller nu...)

Errol spelar in splatterfilm med sonen. Tänk om fler fädrar kunde ta sitt ansvar på ett så exemplariskt vis.

Bert sitter i sin "Bert Factory" och minns tillbaka. Vi kan vara säkra på att han tänker tillbaka då han kliar sig fundersamt på hakan.

Dr. Åke har, förutom att ha lirat med Eddie Meduza, även varit med och skapat några av Sveriges största rockklassiker. Med på bilden är en viss artistförmedlare.

Tjejernas Errol. Se så begeistrade de blir flickorna, av Errols överväldigande skönhet.


lördag 24 april 2010

DANGER IN BLUE (1996) USA, 68 minuter. Regi: Gary Whitson.



Fetisch-crap från W.A.V.E. say no more...

"Aaahhh! En ny dag att representera lagens långa arm."

OBS! Denna film är endast för bondage-kåta typer som gärna undviker åsynen av erogena zoner. Man blir verkligen förbryllad över hur produktionsbolaget W.A.V.E. kan göra business på sina otroligt usla lågbudgetproduktioner. Vissa filmer kan man ju garva åt men den här t ex, är ju bara usel. Jag gissar att Brent Smith, som skrivit "manus", är en regnrocksklädd herre som skickat in sitt epos till W.A.V.E. för filmning, vilket verkar vara en hyfsad inkomstkälla för bolaget med tanke på att de spottar ut tonvis med sådan här meningslös skit. Det blir desto roligare när de faktiskt försöker producera en film med faktiskt handling i motsats till dessa utdragna fetischorgier.

Ett par utvecklon hotar butiksbiträdet med döden, kollar hennes BH-storlek och gör sitt bästa för att undvika att tafsa på henne.

Hur fyller man då ut de 68 minuterna? Jo Tina Krause, som spelar en sexig snut i högklackat, vaknar, stiger upp och klär på sig. Detta tar dryga sex minuter och så håller det på med otroligt långa scener där främst Krause ligger bakbunden och åmar sig. Hon klampar nämligen rakt in i ett rån i en videobutik där två gubbar just genomfört världens lamaste rånmord. Följden blir att de kidnappar henne då de "kan ha nytta av henne", vilket de sedan inte har utan bestämmer sig för att döda henne och står som ett par utvecklingsstörda och "ska döda henne" men drar ut på det i någon minut så snutkollega hinner avstyra det fruktansvärda dådet. I och med detta inleds ett om möjligt ännu mer meningslöst parti i filmen där Krause sitter hemma med bruten fot och tittar på TV och funderar på att duscha(!) efter att ha dragit ut på detta i sisådär 12 minuter dyker så äntligen en av kidnapparna upp och guess what: bakbinder vår stackars hjältinna...

Ena mongogubben spelar biträde när Konstapel Tina dyker upp men som den sluga räv hon är genomskådar hon charaden.

Det "bästa" med hela filmen är att man nästan helt och hållet undviker att visa damernas ädla delar. Märkliga fetischistkunder de har på W.A.V.E. Tydligen är jag väldigt konservativ i mitt snuskgubberi då jag tråkas ut av bundna kvinnor och känner en viss besvikelse över utebliven duschscen. Det mest erotiska i filmen för oss som är sexuellt "squarea" är i inledningen när Krause drar på sig ett par strumpbyxor. Efter det tillhör filmen de pryda bondage-fantasterna! W.A.V.E. brukar även satsa på asfyxifilmer och flörtar lite med det även i denna rulle då videobutiksbiträdet (Deana Enoches) stryps med ett bälte. Zzzzz... Som vanligt är kvaliten på ALLT uruselt. Skådespeleriet är sämre än i dåliga porrfilmer. Klippningen är horribell och musiken makalöst kass. Yep, detta är yttersta bottenskrapet!

BETYG: 1/7 Det enda positiva jag kan komma på med filmen är att kvinnorna har lite hull. Även om de inte är världens vackraste är de intressantare att titta på än anorektiska silikon-bimbos.

Ungefär halva filmen ligger Tina Krause bakbunden i en bil. Rafflande underhållning...

"Vi ska döda dig så jävla mycket. Och vi ska...ehh..döda dig! Eh...snart..."

"Mphhfff!" En skräckslagen potatisgris inser att hon faktiskt kan dö...nån gång.

Regissören Whitson tyckte tydligen det var oerhört viktigt att fokusera på den här gipsade foten, i olika vinklar, under en väldigt lång stund. Varför har vi inte hört mer från denne man???

Tina sitter och myser i TV-soffan i sin sköna mjukiskortkorta kloj.

Ajdå, har det där äcklet, som bara hotar med sexuellt ofredande men aldrig kommer till skott, rymt från finkan?


onsdag 21 april 2010

LA VENGANZA DE LOS PUNKS (1991) Mexiko, 88 minuter. Regi: Damián Acosta Esparza.



Caramba! Mexikanerna vet hur en slipsten skall dras.

Ahh frihet! Orgier med whisky, brudar och aluminiumfolie!

Vår lilla filmodyssé har nu landat i Mexiko för att undersöka exploitation-utbudet och med ett sådant här bidrag kan man undra varför jänkarna vill ha en berlinmur länderna emellan då mexikanerna uppenbarligen bär på en enorm talang! Eller ja, en sådan där omedveten talang...

"Ja må hon leva!" i några minuter till...MUUUAAAHH HAAA HAA HAAAA!

Ett kriminellt motorcykelgäng bryter sig ur finkan och efter att ha firat sin nyfunna frihet med en orgie beger de sig hem till polisen som burade in dem där passande nog hela familjen är samlad för att fira dotterns födelsedag. De hjärtlösa busarna våldtar alla kvinnor, misshandlar alla män och dödar till slut hela högen - alla utom polismannen som de vill ska få leva med smärtan. Utom sig av sorg och hat, och därmed även avstängd från sin tjänst, beslutar sig polismannen för att hämnas på hela motorcykelgänget. En vigilante är född!

För här kommer the "Paaaahhhrtee Poo-oah-apers" som Arnold skulle ha sagt.

Den här filmen, som är som en blandning av "Death Wish", "The Warriors" och "Class of 1984", är riktigt skojig. Intrigen är stenkorkad och skulle kunna ha skrivits av en 12-åring med en final värdig en 9-årig manusförfattare. Motorcykelgänget, som är utstyrda i någon slags Troma-punkklädsel med en boss som ser ut att ha rymt från The Jacksons, gör inget annat än har orgier, begår brott med ett hångarv eller åker på sina tuffa japanska bågar medan de tjoar för full hals. Ett glatt gäng är de i alla fall. Vår polishjälte är inte sämre han. Efter (eller under tiden) att ha dödat eller torterat sina motståndare kan konstapeln inte låta bli att fnittra okontrollerat. Allt detta till ständigt närvarande hårdrockarriff från mexikos gåva till rockvärlden: Three Souls In My Mind. Underbart! Under andra halvan av filmen kan det under vissa partier bli en smula tråkigt då dumheterna stagnerar en smula men på det hela taget är det här riktigt rolig underhållning av det dummare slaget med mycket våld, stenkorkat manus och del exponering av den mänskliga anatomin.

BETYG: 5/7 Neandertalsunderhållning för oss som gillar korkat våld serverat i cheese-förpackning.

Ofredandet i full gång. Men var är Jeff Goldblume?

En snutfarbror tar på sig skulden och levererar filmens stora samhällskommentar med glödande pathos.

Väl tillbaka i bovlägret håller storbossen Tarzan (!!!) ett inspirerande tal.

Ja det är sant, han heter Tarzan och inte Tito Jackson (eller Frez).

Los Punks har sina egna motsvarigheter till hip hopens fyra element.

Yep, låt nästa orgie börja!

Nån annan som får sköna Humongous-vibbar?

Här har Tarzan tagit på sig en dumstrut för att hylla sin herre.

Lammet måste som vanligt få plikta!

Ronnie James Dio var med och designade deras kyrka.

Näe, vad tänker du göra med den där pålen?

Fräscho har tydligen influerats starkt av gamla Chaplin-filmer.

Jamen kolla in hans ögonbryn då! Passa på och njut av Tarzans sköna bringa också.

Bad Lieutenant!!!

Nix, ingen bukkake-orgie här inte.

Eld blir man galet glad av.

Man brukar tala om att gravida kvinnor och nykära strålar. Vad tycker ni vår snutvän gör då?

Tarzan har prövat en ny skön outfit.

Sök in på PÅLIS-akademien och bli så HÄR glad!