What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 28 februari 2010

DON'T WAKE THE DEAD (2008) Tyskland, 78 minuter. Regi: Andreas Schnaas.



Den tyske amatörfilmskungen Schnaas slår till igen.

Gang Loco har givetvis en topless brud som dansar i replokalen. Jag kommer ihåg att vi också hade det jämt när jag spelade i band...

Schnaas har en lång rad sköna amatörproduktioner bakom sig, som t ex: "Zombie '90", "Violent Shit"-filmerna och "Goblet of Gore". Dessa är gjorda på superlåg budget men Schnaas har ändå lyckats klämma in tonvis med gore och sex. I den här filmen, som givetvis även den har minibudget, är det förvånansvärt lite sex och nakenhet, däremot är det mängder med blod.

Se vad som händer när du vill hjälpa folk.

Ett gäng brudar åker ut till ett gammalt slott för att hjälpa ett par tjejpolare att rusta upp inför en rockkonsert på stället. Tajmingen är tyvärr usel eftersom just denna natt råkar det vara årsdagen då de hämndlystna tempelriddarna stiger upp ur sina gravar för att döda och därigenom öka på sin arme av odöda. Redan har de ett gäng nazisoldater i sina led då dessa var oförsiktiga nog att gå i klinsch med dem för sisådär 66 år sedan. En mystisk typ på motorcykel försöker förtvivlat stoppa tjejerna från att åka till slottet men givetvis möts han av nonchalans och viftande långfingrar. Big mistake! Den mystiska typen visar sig vara en munk vid namn Vincent Furnier* (Ralph Fellows) som ärvt bördan att bekämpa dessa levande döda. Han tar sig till slottet, trots brudarnas misstro, och förbereder sig för nattens batalj.

Oj oj, vad olycksbådande.

När mörkret faller på inser snart tjejerna hur korkat det var att inte lyssna på den mystiske dåren då de en efter en faller offer för de malätna zombierna. Rockbandet som är på väg till slottet kör givetvis rakt in i ett zombiebakhåll och får plikta. Det blir en lång natt på slottet. Ska våra "hjältar" överleva till soluppgången? Då är det nämligen dags för de odöda att dunsta då dagsljuset inte är bussigt mot deras ruttna hy.

Den lokale Bela Lugosi-wannabeen hälsar välkommen.

Schnaas är ute på ett hyllnigståg i den här filmen då man genast tänker på de gamla spanska "Blind Dead"-filmerna när man ser hans odöda temperiddare. Dessutom är det lite "Zombie 3"-feeling över hela tillställningen med protagonister instängda på ett slott med zombier utanför. Som pricken över i:et har munken Vincent en flygande giljotin i sin arsenal, ett särdeles fånigt vapen som finns att skåda i gamla Hong Kong-filmer. Filmen är skjuten på DV-video och skådespelarna är horribelt dåliga, vilket bara är en skön krydda. Vi bjuds även på en del mysiga tyska accenter. Tyvärr är det fullt med luckor i handlingen och fullkomligt omotiverade scener som t ex den som får pinsamhetsbägaren att tippa över: rockkonserten! Under tiden som zombierna jagar sällskapet i slottet spelar det nu döda rockbandet i någon slags parallell verklighet inför alla andra odöda. Man ser headbangande nazizombier och tempelriddare bland dansande zombiebrudar. Allt till tonerna av Gang Locos töntiga Rammstein-wannabee-metal. Slutscenerna klipps fram och tillbaka med denna konsert. Varför i helvete då?! Filmen i övrigt är ju ingen komedi, även om den i mångt och mycket är skrattretande. Hela filmen avslutas med en rockvideo med bandet. Givetvis samma mesiga metal-låt vi fått "njuta" av under hela slutpartiet av filmen. Zzzzzz....

BETYG: 2/7 Viss rolig uselhet och charm, men många plus spolades ner i skitholken i och med pinsamhetsfesten. Skärpning Andreas!

Darra! Tempelriddare in action.

Här går en tempelriddare i klinsch med ett gäng nassar. Inte visste jag att tempelriddarna var med i AFA.

Skakande verklighetstrogna blodiga scener.

Stjärnorna på slottet.

Brudarna verkar föga imponerade av Vincents dork-utstyrsel.

Gang Loco slaktade av de odöda. Om de ändå kunde ha förblivit stendöda, suck...

Nån brud dyker upp, får kläderna avslitna och sen en skön zombiemassage.

"Ze Sird Reich vill never die!"

En klipsk SS-zombie har fixat en Totenkopf direkt i pannan då han vet att man så lätt kan tappa mössan.

Lana reser sig ur badet. Klipps scenen här eller får vi se mer..?

Ett butchigt huvud.

"Skitcool" zombiekonsert. Men vänta nu, vad är det för typ i vänster bildkant?

Upskirt på en zombie är det inte var dag man ser. Håll till godo alla fetischister!

Tempelriddaren måste vara ledsen över något då han gråter maggots.

Tillbaka till konserten igen. Nån mystisk "zombieapparat" syns plötsligt i bild...

Värst vad jag tycks reta mig på den här konserten eftersom jag inkluderar så många bilder på den.

*Välkommen till avdelningen för lama rockreferenser...

fredag 26 februari 2010

MÄDCHEN DIE NACH LIEBE SCHREIEN (1973) Schweiz, 75 minuter. Regi: Erwin C. Dietrich.



Skön softcore från den schweiziske sleaze-kungen.

Fotograf möter nymf...

Sexiga Christa Free spelar nakenmodellen Fleur som "lider" av svår nymfomani och tar varje tillfälle hon kan i akt att kasta paltorna och hänge sig åt köttslig akt. Nu ska det sägas att filmen var på tyska och otextad, dessutom pratades det oväntat mycket (och snabbt) så som vanligt kunde jag bara uppfatta enstaka ord och fraser med min kassa skoltyska. Detta har sina humoristiska fördelar då man kan tolka in sina egna associationer och fördomar i ordflödet! T ex tyckte jag det var mycket märkligt och framför allt roligt när Fleur fräser "quatsch" mitt i en stund av självstimulans. Detta betyder ju struntprat/skitsnack typ, vilket ter sig märkligt att yppa i en skön onanistund. Ignorans kan vara en välsignelse ibland. Alltså förstod jag inte eventuella förklaringar till Fleurs besynnerliga beteende, däribland märkliga fantasier hon har när hon har sex.

...och vacker kärlek uppstår. Nästan lika vacker som fotografens tröja.

Nu går det ju förstås att ta in filmer på fler nivåer... Förutom den uppenbara anledningen att avnjuta vackra kvinnor i naket tillstånd har jag även nämnt ämnet humor. En skojig scen är när Fleur är på ett nakenparty där alla stuffar loss till Booker T & The MG's "Green onions"! Snygga halvtjocka 70-talsmän med dinglande penisar och så Fleur förstås, på ett skrivbord med en farbror som sitter bakom detsamma och fluktar upp i hennes skek. Fleur har även mystiska cirkusfantasier som dyker upp i sinnet när hon har sex. Där blir hon påsatt av clowner och stoppad i trollkarlens låda med instuckna svärd. Det roliga här är att man hör en domptör vråla utanför bild och denne låter ganska lik en viss tysk diktator... Förutom humorn är ju dessa filmer jävligt snygga, vackra färger och skön estetik. Trots att man ofta uppenbarligen filmar i ett kulissrum blir det ändå snyggt med ljussättning och färg. Det var bättre förr! Och när vi ändå är inne på "bättre förr" måste jag givetvis slå ett slag för huvudpersonens fantastiskt kvinnliga figur. Så fruktansvärt långt från dagens vidriga barbiedockaideal där onaturlighet och fejkande regerar. Visste ni det, gott folk, att kvinnor faktiskt har hår och ett naturligt mjukt hull? Nä, jag tänkte väl det.

BETYG: 3/7 Det blir trots allt lite segt i längden när man inte förstår men de ovan nämnda höjdpunkterna lyfter filmen.

Rackarns! Den där jäkla mannliga blicken igen. (Notera skjortan! Aw yeaaahh...)

Då var vi där igen... Tur att karln är en snygging i alla fall *host host*.

Hippa människor i hippa kläder.

Låt oss gå på haschpartaj!

Huga! Vilka knarkare.

Fleur känner sig dock fri bland knarkarna och dansar loss för att senare låta sig bli tafsad på. Skön kvart de har di där knarkarna.

Mera hasch!

Här börjar en av Fleurs besynnerliga sexfantasier och visst blir man lite tänd när man ser en mullig farbror i kåpa.

Det vet vi ju alla att varenda kvinna drömmer om detta! F ö kanske scenen känns igen från en annan film?

Frågan är hur många kvinnor som drömmer om att bli påsatta av en clown medan ytterligare en sitter och jonglar? Jag vet att många män drömmer om detta i alla fall!

Fotografen plåtar en snögubbe med kurvorna på rätta stället. Tydligen är nån brud med på bilden också...

Det klassiska Kobran stjäl showen för några sekunder.


söndag 21 februari 2010

SÕDA (1987) Estland, 21 minuter. Regi: Riho Unt & Hardi Volmer.



Allegorisk animation.

"Åh vad jag saknar Jena..."

En fladdermus, som ser ut som en väldigt medtagen Drutten, bor i en gammal kvarn och verkar trivas med tillvaron. Utanför pågår dock ett krig och en dag blåser en bomb ett hål i taket och stället invaderas av ett gäng högljudda kråkor. Dessa flygfän förser sig av vad kvarnen har att bjuda på och är samtidigt allmänt fientligt inställda mot den stackars fladdermusen som tvingas fly undan flygfäna och gömma sig. Efter en tid översvämmas även kvarnen av en mängd råttor som på ett ännu mer organiserat vis förser sig av kvarnens tillgångar. Även råttorna uppträder aggressivt mot fladdermusen. Givetvis uppskattar inte kråkorna konkurrensen och det dröjer inte länge förrän en fullskalig konflikt brutit ut.

Kråkorna invaderar.

Först tyckte jag detta var en solklar allegori över Nazitysklands och Sovjets invasioner av det lilla landet, där kråkorna fick representera tyskarna och råttorna ryssarna. Jag blev dock förvirrad när fladdermusen plötsligt, trots att ha blivit trakasserad och jagad av råttorna, leder dem i en listig attack på kråkorna. Det stämde ju inte riktigt med historiebilden, så tydligen finns det ett djupare historiskt perspektiv än min begränsade andra världskrigsbild. Fladdermusen lyckas bli av med båda invasionsstyrkorna men kriget utanför ödelägger hans så tidigare mysiga boning så man lägger därigenom vikt vid krigets höga pris och meningslöshet istället för att välja ett sagoboksslut. Man kan även ana hur våldtaget lilla Estland måste känna sig efter att ha körts över av den ena invasionsmakten efter den andra.

Här kommer råttorna.

Herrarna Unt och Volmer har skapat en fin liten film med mycket välgjord stop-motion. Musiken är följsam, kanske lite väl så och blir nästan övertydlig. Detta är definitivt inget för barn då det blir lite blodigt emellanåt när kombatanter stryker med. Filmen levde tyvärr inte upp till mina högt ställda förväntningar. Den hade potential att vara mycket charmigare och mer gripande men den aspekten misslyckades man i mitt tycke med.

BETYG: 3/7 Fint hantverk men når inte fram riktigt känslomässigt.

Kråkorna festar som rockstjärnor (alt. som om det vore 1999) på utsädet.

Ett sädes-slag (*himlar med ögonen*) mellan kråkorna och råttorna.

Kråkorna firar ett vunnet slag med glad dans.

Blodet flyter i det bittra kriget.

En kuslig omvärld speglas i Drutt...förlåt, fladdermusens ansikte.


torsdag 18 februari 2010

ANTICHRIST (2009) Danmark/Sverige/Tyskland/Frankrike/Polen/Italien, 104 minuter. Regi: Lars von Trier.



"Hell hath no fury like a woman scorned"...

"L'oreal - because your worth it"... Nä, det var mycket snyggare än så!

Med ambivalenta känslor av skepsis och nyfikenhet tog jag mig an denna film. Min skepsis bottnar i att von Trier är så hajpad. Även om jag medvetet hållit mig undan från information om filmen visste jag att den upprört, buats ut, sågats och givetvis kryddats med våldspornografiska bilder. Det lät ju spännande. Till min stora förvåning möts jag i inledningen av de vackraste bilderna man skådat på länge i en film.

Nalle tittar nyfiket ut.

Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg spelar ett par som i filmens prolog är involverade i ett passionerat samlag. Så hett går det till att de inte märker hur deras lille son letar sig bort mot ett fönster för att till slut obarmhärtigt falla ut genom det och möta sin död. Hon, som Gainsbourgs karaktär endast kallas, faller djupt ner i en depression med tillhörande dödsångest och tvingas uppsöka sjukvård för detta. Han, som följaktligen Dafoes karaktär benämns, beslutar sig för att ta kontroll över situationen genom att själv överta vården av Henne då han är psykoterapeut. Efter en del vård och övningar i hemmet tycker Han att Hon behöver konfrontera sin största rädsla och denna kopplar hon till deras stuga i skogen benämnd Eden. Sagt och gjort, ut i skogen bär det och behandlingen tycks faktiskt påverka Hennes mående i rätt riktning. Samtidigt upplever den rationelle Han en massa märkliga fenomen i skogen, olycksbådande omen om att saker inte alls är på väg åt rätt håll. Det dröjer inte länge förrän vansinnet eskalerar bortom all kontroll.

"Aarrggh! Jag känner hur jag utvecklar ett oidipuskomplex!"

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta mina intryck på ett någorlunda koncentrerat och övergripande sätt, men låt oss börja med det lättaste: fotot. Jävlarimej vilket vackert jobb Anthony Dod Mantle har gjort! Inledningsbilderna som jag nämnde tidigare är som en Calvin Klein-reklam med själ. Vackert svartvitt foto i ultrarapid som efter begravningen byts till dova färger med mycket grått och blått med vacker ljussättning. Skogsbilderna är så fantastiska att Arne Sucksdorff skulle gråta av glädje. Allt kryddas upp med otroliga drömsekvenser som är som rörliga konstverk. En smula dogma blir det bara när t ex Han märker hur det prasslar i ormbunkarna och kameran börjar zooma och panorera ryckigt. Ljuset är dock för snyggt fortfarande. Filmen avslutas i svartvitt och ser här nästan klassiskt rysk ut. Kanske en hyllning till Tarkovskij? Vad vet jag som bara sett en av ryssens filmer.

Vänta nu...är det inte detta som händer när man tar LSD?

Jag måste återvända till inledningen som tog mig med storm och klistrade mig vid filmen. Förutom det vackra fotot lades även Händels "Rinaldo - Lascia ch'io pianga" på i bakgrunden och kombinationen av extas å ena sidan och död å andra är fullkomligt lysande! Så vackert och slående att jag bara vill ställa mig upp och applådera. Att det som hastigast dyker upp en penetrationsscen känns inte alls effektsökande i samanhanget utan smälter bra in i den passionerade scenen. Musiken i övrigt är sparsam och består mest av atmosfäriska snuttar och experimentella ljud vilket sitter perfekt i sammanhanget. Jag blev förvånad över att inte se någon kompositör till denna musik i eftertexterna.

Nalle faller mot sin död...och så nån annan också.

Nog med teknikaliteter! Över till den jobbiga biten - innehållet. Oj oj, här är det upplagt för tolkning i alla möjliga riktningar. Von Trier har ju fått mycket verbalt stryk för sin påstådda misogynitet och denna film har väl inte gjort tillvaron lättare för honom då man lätt kan tolka in att kvinnan är en ond okontrollerbar varelse som oundvikligen själv placerar sig i en position där hon måste brännas på bål, likt de kvinnor som Hon studerar i filmen. Jag tror snarare att detta är en jättepik riktad mot mannen. Det är ju Hon som reagerar helt adekvat med sitt känslomässiga sammanbrott efter sonens död och Han som stänger av och projicerar sin skit på Henne under förevändningen att han ska hjälpa henne. Istället driver Hans inte helt disciplinerade terapi Henne bara djupare ner i avgrunden tills hon når en punkt där vansinnet är helt okontrollerbart och Han tvingas "städa upp" sitt misstag. Detta är bara en aspekt av filmen. Vi får hela tiden ta del av paralleller mellan den faktiska naturen och människans natur. Ett rådjur,en räv och en korp dyker upp som obehagliga apostlar och symboliken haglar. Förmodligen är det en och annan passning i filmen också. Jag tyckte mig känna ett stänk av "The Shining" både i en skogsöverblickande scen när de var på väg till stugan och dessutom när Han hittar Hennes arbetsanteckningar på vinden där skriften blir mer och mer förvrängd för varje sida i boken. Filmenär ju tillägnad Tarkovskij så därav min gissning om det svartvita slutet.

BETYG: 6/7 Vacker, kompromisslös och poetisk. Enda minuset är att jag inte kunde ta in all symbolik och därmed måste erkänna känner mig en smula korkad. Jag överlåter dock åt de kvasiintellektuella att skämma ut sig med absurda tolkningar som säkert den knasige dansken garvar läppen av sig åt.

PS. Har von Trier knyckt ångestkronan från Bergman nu?

En utmärkt visualisering av panikångest.

Här blir det vackert minsann!

Trollskt på min ära!

På väg till The Overlook Hotel?

I mitt tycke den äckligaste scenen. Ja, jag vet att det fanns mer chockerande scener än så, men jag är ju miljöskadad.

En bok man läser på Fis partistämmor för att komma i stämning.

Willem Dafoe i ett regn av ollon. Bli inte sotis nu Christer Björkman.

"Rösta på Fredrik Reinfeldt..."

Hennes handstil i början av boken...

...och i slutet. Gynocide makes Hon a dull gal.

Vi tar posterbilden igen, bara för att det är en så fin komposition.

Willem Dafoe vet hur en slipsten ska dras... Förlåt för det uppenbara skämtet, men det var ju öppet mål.