What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

söndag 29 november 2009

PRAY FOR DEATH (1985) USA, 95 minuter. Regi: Gordon Hessler.





Tillbaka till 80-talet igen med en typ ninjafilm!


Gullemyspys med den lyckliga familjen.

Sho Kosugi är vår hjälte i denna film och han spelar en familjefar som i hemlighet är en riktig superninja. Hans fruga, som är halvamerikan, vill flytta till Staterna och pröva lyckan och Akira (som Sho heter i filmen) tycker, efter att ha förtängt tankar om hur farliga och våldsamma amerikanska storstäder är, att det är en bra idé då han vill leva ett normalt liv. Sagt och gjort, de tar sina två kids, som f ö älskar ninjafilm, och flyttar till USA.



Snudd på obligatorisk mästare med skönt lösskägg och peruk.

Tyvärr flyttar de in i en kåk där skummisar har gömt ett diamanthalsband och inte nog med det, en korrumperad snut som jobbar åt gangstrarna beslutar sig för att stoppa halsbandet i egen ficka. Detta utlöser en jakt på den som snott lullullet och givetvis hamnar Akiras familj i kläm. Det räcker väl med att säga att familjen hamnar i så pass mycket kläm att Akira måste plocka fram sina gamla ninjafärdigheter och ta i tu med bovarna.



En nödvändig kraftmätning mellan mästare och toppelev.

Man får väl säga att det är en rätt så underhållande rulle även om den inte är speciellt hårdkokt. Ibland känns den riktigt mainstream med den gulliga familjen och ena barnet som går i karateskola och senare spöar upp dumma kids som vill sno hans brorsas cykel. Ibland glimmar filmen till dock och bryter något halvtabu, som när en gangster ger karatebarnet en rak vänster och när andra badguys kör på mor och barn. Alltid skoj när barnen får lite filmsmörj! Huvudboven Limehouse (James Booth) är en riktigt elak filur som inte drar sig för något och ser till att hålla oss intresserade med sina elaka tilltag. Man kan väl även småle åt den obligatoriska "musikvideon" som kännetecknar en typisk 80-talsfilm, där någon brud sjunger någon kass låt medan hjälten förbereder sig för slutbataljen. Jag vill minnas att David Hasselhoff hade svårt att släppa detta koncept och alltid körde en "musikvideo" i varje avsnitt av Baywatch. Han har koll den mannen...

BETYG: 4/7 Klart underhållande även om det är för lite ninjaaction för att vara en ninjafilm. Dessutom har Akira på sig någon slags samurajinspirerad ninjadräkt som ytterligare tar bort äkta ninja-feeling.


"Oj, oj, oj, skumma svarta män med bergsprängare... Det vet man ju, att de är farliga, de där... bergsprängarna..."


Karatebarn lär oss att det är okej att misshandla elaka barn.


Se frustrationen i Sho Kosugis ansikte. Ånej! Har di där dumma snutjävlarna klantat sig igen?


Frustrationen är så stark att Sho måste svalka sig med lite vatten samt ta på sig mormors halsband.


Tror ni verkligen det hjälpte..?


Karatebarnet i tagen igen.


Här pucklar vi på gubbar med klassiska nunchakos.


Men va fan gör han här? Ninja-BMX!!!


Kolla in den här ninjasamuraj-crossover-kreationen. Verkar som om Andreas Schnaas  har hämtat inspiration här till sina "Violent Shit"-filmer.


Nämen! Är det inte en...? Jomenvisst! En beprövad vapenklassiker.


1 kommentar: