What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

tisdag 22 maj 2018

HOLLYWOOD BABYLON (1972) USA, 82 minuter. Regi: Van Guylder.



Inte riktigt Berlin men okej då

Party like it's 1916. Klipp ur "Intolerance".

I denna skakande dramadokumentär tas vi tillbaka till det vilda 20-talet i Hollywood, när en sömnig småstad förvandlades till ett glamoröst och dekadent mecka för filmindustrin.

Så här brukar det inte se ut i nakenvåfflorna.

Nåja, vi kanske tog i så vi sket på oss en skvätt med "skakande" och med "dramadokumentär" menar vi gratis arkivmaterial från stumfilmens gyllene era och utnötta bilder från första världskriget mixat med tokroliga softcore-scener. Det låter väl som typiskt botten-på-brunnen-skräp? Njae, faktiskt inte.

"Vi låtsas att vindruvorna är kånkelbär i framstjärten."

För att vara sunkig exploitation vars enda syfte är att visa upp nakna människor (okej då, främst brudar...) som har fejksex har denna våffla rätt schyst produktionsvärde. Jovisst, det hjälper väl att halva rullen är stoppad med arkivmaterial men när man är van vid typ tre personer inslängda på ett motellrum filmade med en super-8-kamera är detta rena rama blockbuster-kvalitén med fina inspelningsplatser, halvschysta kostymer och gott om folk.

Maria Arnold äter banan.

Filmens koncept är naturligtvis direkt snott från Kenneth Angers bok med samma namn. Vi säger "snott" då Anger inte får någon cred. En narrator tar oss genom hollywoods sleaziga historia och dåtidens superstjärnor passerar revy, dels i arkivklippen och dels i exploitation-skådisars gestaltning. Vissa nämns vid namn och vissa (där stämningsrisken är uppenbar) inte. Castingen av Marlene Dietrich (som aldrig nämns vid namn) är så fel den bara kan bli, men vi klagar inte för en millisekund då den gamla stjärnan får oanad glans när hon gestaltas av Udda Film-favoriten Uschi Digard. Hon dyker även upp i ett par statistroller till (det är ju ändå exploitation så...)

Det är sååå jävla roligt med matsexorgier.

Sammantaget är det alltså en rätt positiv överraskning. Visst, några arkivklipp hade man kunna korta ner ordentligt men de eviga softcore-scenerna hinner inte bli så långtråkiga som de brukar vara och hela idén om att göra någon slags pseudodokumentär är ju skönt sleazig i sig.

BETYG: 4/7 Högkvalitativ exploitation och så är ju Uschi med också...

Den mest uttjatade WW1-explosionen i världen.

Smoke it.

Lämpligt frejmad Uschi Digard.

Maria Arnold ger efter för moderskänslorna.

Charleston: Historiens sexigaste dans...

Rättelse: Snubben som spelar Fatty Arbuckle dansar ÄNNU sexigare i sin pyjamas.

Shiny happy people.

Tungan indikerar kåthet.

Svettig och kåt.

Japp, du vet var den där flarran ska in.

Stygg hustru har varit otrogen.

Myron Griffin spelar Chaplin. Här i en scen där han träffar sin framtida hustru. Ledtråd: Det är inte servitrisen.

Hur tänkte man när man planerade en scen med ett barn som nästan ska agera freeze frame-puss?

Barnet gör så gott det kan...

...men det är ju trots allt ett barn och dessa är inte skitduktiga på att "stay in character".

Tillbaka "in character".

Ett par år senare är tonåringen mogen för Chaplins närhet.

Men Chaplin är gravt depraverad. Han tänder på nåt så omänskligt vedervärdigt som...ja, vi kan knappt ta ordet i munnen (no pun)...FELLATIO!

HBTQ.

Marlene Dietrich kan vara evigt tacksam över att ha gestaltats av en mångt sexigare kvinna. Här upptäcker hon att lesbiska perversioner pågår.

Den slemmiga flatan måste straffas!!!

Men som ni vet börjar allt lebbande med bråk.

Matt Hewitt måste vara världens bästa skådespelare. Hur kan man annars spela oberörd när Uschi paraderar naken framför en???

En vacker gestaltning av Erich von Stroheim - och regisserande i allmänhet.

En regissör blir genast mer auktoritär om hen har ridbyxor, ridstövlar och ridpiska.

Det gäller att visa tydligt vad man vill ha ut av sina skådisar.

Lite after work relax, som bara stortyskar* kan relaxa.

Även relaxet är ett skådespel.

von Stroheim gör något så otänkbart sjukt som att....FLUKTA!!!

Det är en perverterad njutning utan motstycke.

Se bara!

---

"A...a..ah.."

"aaaAAAAAAAAAARRRRGGGGHH!!!"

"HäääÄÄÄÄäääähhhhh.."

"WwrrRRRAAAAAAAAAAAHHHH!"

Jämställt?

Vi lämnar med lite ögongodis.

Slutscenen.

*von Stroheim var österrikare från Österrike/Ungern men alplandet skulle senare ingå i det stortyska riket så...



lördag 19 maj 2018

THE GREEN GOBLIN'S LAST STAND (1992) USA, 51 minuter. Regi: Dan Poole.



Den bästa Marvel-filmen

Inga pengar till säkerhetsåtgärder? Skit i det!

Peter Parker (Dan Poole) har sina vardagliga bekymmer med att få tid för sin flickvän Gwen (Allison Adams) som till sitt förtret alltid får stå tillbaka för Peters eviga plåtande av Spider-Man. Vardagliga bekymmer förvandlas dock till grava problem när plötsligt Norman Osborn (James Kinstle) tycks vara släppt från mentalsjukhuset. Väl ute i friheten förvandlas nämligen Norman snart till sitt alter ego The Green Goblin!

När man inte har råd med cab får man åka på taket om man vill ha frisk luft.

Hur kommer det sig att ju lägre budget man har desto bättre blir dessa Marvel-filmer? Självklart är det en retorisk fråga då det inte har med ekonomi att göra utan om kärlek och passion. Spindelmannenentusiasten* Dan Poole hade en önskan att omsätta sin favoritserie till rörliga bilder och hade knåpat ihop en del små actionladdade klipp men när det började snackas om att hollywood faktiskt skulle göra en "riktig" storproduktion med hans hjälte i fokus kände Poole att han absolut ville vara del av den. Så tanken han hade var att göra en ordentlig showreel att visa upp. Denna transformerades dock till en adaption av en av Pooles favorithistorier rörande superhjälten.

Peter Parker med någon slags slak Tintin-frilla.

Med små eller inga medel alls men däremot en smittande entusiasm och passion samlade han resurser i form av de flesta han kände till minst sagt kostnadseffektiva lösningar på rekvisita- och effektproblem. Han riskerade liv och lem genom att svinga sig på husfasader utan skyddsnät (no pun...) och sköt allt på VHS. Resultatet är minst sagt imponerande och klart mer underhållande än någon mångmiljonbudget-cartoon storfinansen spottar ut. Hatten av!

BETYG: 5/7 Stark femma dessutom. Ser man bortom det fantastiska arbetet och den underbara fan-glöden är det kanske inte världens bästa film men dock ett skolexempel på vad för storverk man kan åstadkomma på ren vilja. Kudos! Guldstjärna till det käcka 80-tals-soundtracket av okänt ursprung.

Acting deluxe av James Kinstle.

Här börjar överspelet faktiskt bli adekvat när Norman Osborn spårar och glider in i Green Goblin-psykos.

Det är något väldigt läckert över denna bild.

Detta är säkert en fetisch i Tyskland.

The Green Goblin ser ut att just ha kollat sitt bankkonto.

Säkerhet schmäkerhet...

Dan Poole har verkligen nejlat** Spindelns rörelsemönster.

"Säkerhet? Men va fan, ser ni inte repet jag håller i???"

Spindelmannen gillar att sitta på huk.

In-camera-effekt!!! Det var bättre förr.

"Y U do dis, Green Goblin?"

Ingen spindel utan nät.

GG (inte Allin...) susar omkring på sin fräna svävare.

Spindeln ser klart stökig ut.

Inte en trailer för filmen alls utan Dan Pooles Spider-Man-showreel.

Hela våfflan.

En bild på Spodermen - bara för att!

*Ja vi gillar att säga "Spindelmannen" istället...stäm oss då!
**Vi önskar att vi var först med denna försvenskning men tyvärr.